oansenlig, tyst och försagd. Hans väns lysande egenskaper kastade glans äfven öfver honom och gaf hans lif en viss fart.
Modern sade ofta: »Denna vänskap mellan gossarne är en verklig lycka för min stackars Charles, annars blef han visst riktigt tungsint.»
När Alphonse vid alla tillfällen fick försteget, gladde Charles sig; han var stolt öfver sin vän. Han skref hans temata, hviskade för honom under examen, bad för honom hos lärarne och slogs för honom med gossarne.
Vid handelsakademien gick det på samma sätt. Charles arbetade för Alphonse, och Alphonse betalade med sin outtömliga älskvärdhet och sitt outslitliga goda lynne.
Då de längre fram som helt unga män voro anstälda hos samma bankirfirma, hände det en dag att principalen sade till Charles: »Från första maj vill jag ge er förhöjd lön.»
»Jag tackar er,» svarade Charles, »både på mina egna och min väns vägnar.»
»Monsieur Alphonses lön blir oförändrad,» svarade chefen och fortfor att skrifva.
Charles glömde aldrig den förmiddagen. Det var första gången han blifvit föredragen och gynnad framför sin vän. Och det var i hänseende till merkantil duglighet, den punkt han som ung affärsman satte högst, som han hade rönt denna framgång, och det var husets chef, den
