Många fina hvita fingrar hade också lekt med dessa lockar; ty Alphonse hade icke allenast den egenskapen att qvinnorna älskade honom; han egde den ännu sällsyntare gåfvan att de förläto honom.
När vännerna voro tillsammans i glada lag, gaf Alphonse aldrig synnerligen akt på Charles. Han höll ej räkenskap med sina egna kärlekshistorier och ännu mindre med sin väns. Derför kunde det väl hända en eller annan gång, att en skönhet, som Charles hade kastat sina ögon på, föll i händerna på Alphonse.
Charles var van att se sin vän få företrädet i lifvet, men det finnes vissa saker, som männen ha svårt att vänja sig vid. Han gick sällan med till Alphonses supéer, och det dröjde alltid länge innan vinet och den allmänna munterheten kunde få honom i stämning.
Men då, när champagnen och de vackra ögonen gjorde honom yr i hufvudet, blef han ofta den vildaste af alla; då sjöng han högt med sin hårda stämma, skrattade och gestikulerade, så att det stripiga svarta håret föll ned öfver pannan, och då flydde de muntra damerna och kallade honom skorstensfejaren. —
När skildtvakten går af och an i den belägrade fästningen, hör han stundom ett underligt ljud i den stilla natten, som om något rörde sig och prasslade under hans fötter. Det är fienden, som har underminerat utanverket, och i natt eller
