nästa natt skall en dof knall höras och beväpnade män skola störta in genom breschen.
Om Charles hade hållit noga vakt öfver sig sjelf, skulle han ha hört underliga tankar röra sig i sitt inre. Men han ville ej höra; han hade endast en dunkel förkänsla af att någonting måste springa. —
Och en dag sprang det.
Det var redan efter affärstiden; personalen hade lemnat det yttre kontoret, endast principalerna voro qvar.
Charles skref ifrigt på ett bref, som han ville ha färdigt, innan han gick.
Alphonse hade dragit på sig begge sina handskar och knäpt dem. Derpå hade han borstat sin hatt så att den blänkte, och nu gick han af och an på golfvet och tittade i Charles’ bref hvarje gång han gick förbi pulpeten.
De brukade hvarje dag tillbringa en timmes tid före middagen på ett café vid boulevarden, och Alphonse började längta efter sina tidningar.
»Får du då aldrig slut på det der brefvet?» sade han litet förtretad.
Charles teg en sekund eller två, men sedan sprang han upp, så att stolen föll omkull: kanske Alphonse inbillade sig, att han kunde göra det bättre? Visste han icke hvem af dem som egentligen dög till något i affären? — Och nu strömmade orden ut med den otroliga snabbhet, som
