morgon intog han sin plats efter ett kallt god morgon.
Ehuru han kom en hel timme tidigare än han brukade, kunde han dock märka, att Charles hade arbetat länge och flitigt. De sutto nu på hvar sin sida om pulpeten; de talade endast de nödvändigaste orden, ett och annat papper gick från hand till hand, men de sågo hvarandra aldrig i ögonen.
Så arbetade de begge, den ene ifrigare än den andre, till klockan tolf, deras vanliga frukosttid.
Den timme, då de åto frukost, var eljest för begge den välkomnaste stunden på dagen. De hade för vana att låta servera frukosten på kontoret, och i det samma den gamla frun, som ombesörjde kontorets städning och principalernas frukost, anmälde, att dejeunern var färdig, reste de sig begge på en gång, till och med om de voro midt i en mening eller ett räknetal.
De åto stående vid kaminen eller gående af och an i det varma, komfortabla kontoret; Alphonse hade alltid några pikanta historier att berätta, och Charles skrattade; det var hans lyckligaste timmar.
Men då madame i dag sade sitt vänliga: »Mina herrar, det är serveradt» sutto de begge stilla. Hon gjorde stora ögon och upprepade orden, i det hon gick ut; men ingen rörde sig.
