resten ingenting att bli så ursinnig för; det fans ju tillräckligt med fruntimmer i Paris.
Och så till slut: »I morgon dag upphäfver jag kompanjonskapet.»
Alphonse förstod ingenting af alltsammans. Han lemnade kontoret och gick grubblande genom gatorna, tills han träffade en bekant. Dervid kom han på andra tankar; men hela dagen hade han den förnimmelsen att något tungt, pinsamt låg på lur efter honom, färdigt att gripa honom, så snart han blef allena.
Då han kom hem fram på natten, fann han ett bref från Charles. Han öppnade det hastigt, men i stället för den ursäkt, han hade väntat, innehöll det endast en uppmaning i kalla ordalag till monsieur Alphonse att infinna sig på kontoret tidigt följande morgon, »så att den aftalade delningen af firman kunde sättas i verket så fort som möjligt.»
Nu först började Alphonse förstå, att uppträdet på kontoret hade varit mer än ett öfvergående utbrott af dåligt lynne; men saken blef derigenom ännu mera oförklarlig.
Och ju längre han tänkte derpå, desto orättvisare tyckte han att Charles hade varit mot honom. Han hade aldrig varit ond på sin vän, och han var det egentligen ej heller nu. Men genom att upprepa för sig sjelf alla de förolämpningar, Charles hade öst ut öfver honom, förhärdade han sitt godmodiga hjerta; och följande
