Det hade gått en ansenlig tid, och de båda forna vännerna arbetade hvar och en på sitt håll i det stora Paris. De träffades på börsen, men de gjorde aldrig affärer med hvarandra. Charles motarbetade aldrig Alphonse: han ville ej ruinera honom, han ville att Alphonse skulle ruinera sig sjelf.
Och det såg ut som om Alphonse ämnade göra sin vän till viljes deri. Visserligen gjorde han då och då en god affär; men det solida arbete, han hade lärt sig hos Charles, glömde han snart. Han började vårdslösa sitt kontor och förlorade flera goda förbindelser.
Han hade alltid haft böjelse för ett komfortabelt och yppigt lif, men hans samlif med den nyktre Charles hade hittills hållit hans njutningsbegär inom skrankorna. Nu deremot blef hans lif allt mer och mer öfverdådigt, han fick allt flera bekantskaper, var mer än någonsin den lysande och firade monsieur Alphonse; men Charles höll räkning på de växande skulderna.
Han iakttog Alphonse så noga det lät sig göra, och som deras affärer voro af samma art kunde han alltid någorlunda beräkna den andres inkomster. Utgifterna voro lättare att kontrollera, och han kom snart under fund med, att Alphonse började få åtskilliga skulder på diverse ställen.
Han underhöll vissa bekantskaper, som han eljest ej brydde sig om, endast derför att han genom dem fick inblick i Alphonses dyrbara
