hushållning och obetänksamma slöseri. Han besökte samma caféer och restauranter som Alphonse, men på andra tider; ja, han lät till och med sy sina kläder hos Alphonses skräddare, derför att dan pratsjuke lille herren underhöll honom med klagomål öfver att monsieur Alphonse aldrig betalade sina räkningar.
Charles tänkte mången gång på huru lätt det skulle vara att köpa upp en del fordringar på Alphonse och låta dem komma i händerna på en skoningslös ockrare. Men man skulle göra Charles en stor orätt, om man trodde, att han ett ögonblick tänkte på att sjelf göra något sådant. Det var blott en tanke, som han tyckte om att tänka; han var liksom förälskad i Alphonses skulder.
Men det gick så långsamt, och Charles vardt blek och hålögd, medan han gick och väntade.
Han väntade på det ögonblick, då alla dessa menniskor, som alltid hade sett honom öfver axeln, skulle få sina ögon öppnade för huru föga värde det i sjelfva verket var med denne lysande och afgudade Alphonse. Han ville se honom förödmjukad, öfvergifven af sina vänner, ensam och fattig, och sedan —
Ja, längre tyckte han ej om att fullfölja tanken, ty vid denna punkt rörde sig i hans inre några känslor, dem han ej ville vidgå.
Han ville hata sin forne vän, han ville hämnas all den köld och det förbiseende, som hade
