upptagen af den tanken att Alphonse hade betalat.
Han tänkte på huru dåraktigt det egentligen var af honom att gå så der och vänta på den andres ruin. Huru lätt kunde ej den raske och af lyckan gynnade Alphonse komma öfver mången lysande affär och förtjena mycket penningar, utan att Charles fick veta ett ord derom. Kanske gick det bra för honom, när allt kom omkring, kanske skulle det sluta med att folk sade: »Se, nu först visar monsieur Alphonse hvad han duger till, sedan han blifvit qvitt sin tråkige och tväre kompanjon!»
Charles gick långsamt uppåt gatan med nedböjdt hufvud; han fick många knuffar, men han kände dem icke. Han tyckte, att hans lif var så meningslöst, som om han hade mist allt hvad han egt — eller hade han sjelf kastat det ifrån sig? Då fick han en mer än vanligt stark knuff. Han såg upp; det var en bekant från den tid, då han och Alphonse hade varit anstälda vid Crédit lyonnais.
»Nej, se god dag, monsieur Charles!» ropade denne. »Länge sedan vi råkades. För resten eget nog, att jag skulle träffa er i dag. Tänkte just på er i förmiddags.»
»Af hvad anledning, om jag törs fråga?» sade Charles något tankspridd.
»Jo, ser ni, jag såg just i dag uppe på banken ett papper — en vexel på 30 à 40,000 francs,
