följt honom sjelf i lifvet; och hvarje gång en liten tanke påbörjade ett försvar för Alphonse, sköt han den ifrån sig och sade som den gamle bankiren: sentimentalitet duger ej för en affärsman.
En dag gick han in till sin skräddare; han skaffade sig den tiden egentligen mera kläder än han strängt taget behöfde.
Den lille liflige mannen sprang genast emot honom med en klädespacke: »Se här är just ett präktigt tyg för er. Monsieur Alphonse låter göra sig en hel kostym deraf, och monsieur Alphonse är en herre, som förstår att kläda sig.»
»Jag trodde annars inte,» sade Charles något öfverraskad, »att monsieur Alphonse hörde till edra omtyckta kunder.»
»O min Gud!» utropade den lille skräddaren. »Ni menar derför att jag ett par gånger har talat om, att monsieur Alphonse var skyldig mig några tusen francs? Det var mycket dumt af mig att fälla sådana yttranden. Monsieur Alphonse har inte allenast betalat mig det lilla jag hade att fordra, utan jag vet också, att han har tillfredsstält en hel hop andra kreditorer, som jag känner. Jag har gjort den käre, vackre herrn stor orätt, och jag ber er på det bevekligaste, att ni aldrig låtsar om min bêtise.»
Charles hörde ej längre på hvad den pratsamme skräddaren pladdrade. Han lemnade snart butiken och gick uppåt gatan, helt och hållet
