emellen them och konung Karl handladhe then parten aff rikesens rådh som hade inne warit medh i bestalningen, at the motte frijt fara aff landet igen med theras skep och behåldne håffuor, K. Karl gaff the Danske i Stocholm löös.Thet tilstadde konung Karl, och ther med togho the Danske sin skep igen, som them woro medt wäriande hand ifrå taghen. Thetta giorde konung Karl vthan theres witskap och samtyckio, som i thetta örligitt mesta omaket hafft hade, kan hända at thet haffuer så warit vtloffuat förra än stadhen gaffs vp, men thet mishagadhe monga aff the Suenska, at the Danske skulle så slett komma sin wegh, Ty the wille haffua better förwetat sigh medh them och konung Christiern om fridh, och at erchebispen motte haffua bliffuit löös, för än the skulle haffue giffues löös. Och thå biscop Kätil som thå på then tijdh war i Westergötzland, fick thet höra at konung Karl war kommin i landet, och hade fått Stocholm in, gaff han sigh strax til wegs, och kom til honom, och wardt wel vndfångat, och woro widh otta daghar til hopa. Men thå biscop Kätil fick thet weta at konungen hade giffuit the Danske löös, togh han thet illa widh sigh, och wille icke gilla thet konungen med them giort hade, Och hade bodh effter them (ty the woro icke än nw longt komne) at the skulle komma på slottet igen. Så kom Claes Rönow och the andre aff thet Danska ridderskapet som med honom woro til baka igen, och Claes Rönow gick til biscop Kätil och badh honom högeliga, at then dagtingan som med them giord war, motte bliffua ståndandes, ellies wille mong godh mandz ord och ära ther öffuer warda förkrenckt, Och loffuade han vth, at han gerna giöra wille huad honom pålagdt worde och at erchebispen skulle komma til sitt igen, om then dagtingan som konung Karl giordt hade, motte bliffua beståndandes. Ther med gaff thå biscop Kätil them löös, foor och så han sin wägh aff stadhen, och war icke mykit wel til fridz med konung Karl, för then dagtingan skul,
