med en suck och satte sig till att läsa i boken, som juden hade lämnat honom.
Först bläddrade han endast i den. Men så kom han till ett ställe som ådrog sig hans uppmärksamhet, och snart blef han lifligt intresserad. Det var en historia om beryktade förbrytares lefnadsöden och äfventyr. Han isades af skräck, medan han läste om alla de förskräckliga ogärningarna; bokens tillsmutsade blad tycktes fläckade med blod, orden ljödo i hans öron, som om de hviskats fram af de mördades vålnader. Utom sig af ångest slog han igen boken och lade den ifrån sig. Han kastade sig på knä och bad Gud, att han aldrig måtte komma att begå något så förfärligt, långt hellre ville han dö genast. Småningom blef han lugnare och bad med låg och bruten röst, att Gud ville rädda honom ur den fara, hvari han nu sväfvade, och att, om någon hjälp funnes för en stackars öfvergifven gosse, som aldrig känt föräldrars och vänners kärlek, skulle den sändas honom nu, då han stod så alldeles ensam midt ibland ondska och brott.
Han hade slutat sin bön, men låg ännu med händerna för ansiktet, då ett prasslande ljud kom honom att se upp. »Hvad är det?» ropade han, och då han sprang upp, såg han att det stod en skepnad vid dörren. »Hvem är det?»
»Det är bara jag», svarade en darrande röst.
Han höll upp ljuset öfver sitt hufvud och såg bortåt dörren. Det var Nancy.
»Sätt ned ljuset», sade hon och vände bort ansiktet. »Det plågar mina ögon.»
Oliver hade sett, att hon var mycket blek; han frågade deltagande om hon var sjuk. Hon sjönk ned på en stol med ryggen åt honom och vred händerna, men svarade icke.
»Gud förlåte mig!» mumlade hon. »Jag hade inte tänkt mig detta...»
»Har någonting händt?» frågade Oliver. »Kan jag inte hjälpa dig? Säg mig det... jag vill det så gärna, om jag kan.»
Hon vaggade fram och tillbaka, grep om sin strupe, flämtade och kippade efter andan.
»Nancy!» ropade Oliver. »Hvad är det?»
Hon slog sig med bägge händerna på knäna, stampade i golfvet, därpå häjdade hon sig plötsligt, drog sjalen tätare om sig och ryste af köld. Oliver rörde om elden. Sedan drog hon sin stol fram till den och satt tyst en stund, men så lyfte hon upp hufvudet och såg sig omkring.
»Jag vet inte, hvad som kommer åt mig ibland», sade Nancy och låtsade sig vara sysselsatt med att ordna sin dräkt. »Det är visst för att det är så osundt och kvaft här inne. — Nå, lille Oliver, är du färdig nu?»
»Skall jag följa med dig?» frågade Oliver.
