som väckte hans oro, att han samma kväll skulle flyttas till Bill Sikes’ bostad.
»För att... för att stanna där?» frågade Oliver ängsligt.
»Nej, nej, min vän, inte för att stanna där», svarade juden. »Vi vilja inte bli af med dig. Var inte rädd, Oliver, du skall snart komma tillbaka till oss igen. He he he, så grymma ä’ vi inte, att vi skicka bort dig!» Och den gamle mannen, som stod nedlutad öfver elden och rostade en skifva bröd, vände på hufvudet och flinade, liksom för att låta Oliver förstå, att han mycket väl visste, huru han längtade efter att komma därifrån.
»Jag kan tänka mig», fortfor han och fixerade Oliver skarpt, »att du gärna vill veta, hvarför du skall till Bill, inte sant, min vän?»
Oliver rodnade, då han märkte, att juden hade läst i hans tankar. Men han svarade frimodigt, att han gärna ville veta det.
Fagin svarade blott med en fråga?: »Ja, hvad tror, du?»
»Det vet jag verkligen inte.»
»Hm», sade juden och vände sig bort med besviken min, sedan han noga granskat gossens ansikte, ja, vänta då, tills Bill själf säger dig det.»
Sedan var han tyst och vresig hela dagen.
Om kvällen, då han skulle gå ut, satte han fram ett ljus på bordet. »Du kan tända det», sade han, »och här har du en bok, som du kan läsa i, tills de komma och hämta dig. God natt!»
»God natt!» svarade Oliver saktmodigt.
Juden gick till dörren, kastade ännu en blick på gossen öfver axeln, stannade och ropade hans namn.
Oliver såg upp. Juden pekade på ljuset, antydande, att han skulle tända det. Oliver gjorde det och upptäckte, att juden stod där borta i den mörkare delen af rummet och stirrade på honom med rynkad panna.
»Akta dig, Oliver, akta dig!» sade han och hötte med högra handen på ett varnande sätt. »Han är en rå människa och aktar inte blod, då hans eget är i svallning. Hvad som än må ske, så mucka inte utan gör som han säger. Kom ihåg det!» Han lade eftertryck på de sista orden, och ett ondskefullt leende flög öfver hans ansikte; sedan nickade han till Oliver och gick.
Då Oliver blef allena, stödde han hufvudet mot handen och grubblade med klappande hjärta öfver hvad juden hade sagt. Han kunde ej tänka sig något slags dåligt syfte, som kunde ernås genom att han skickades till Sikes och som ej lika väl kunde uppnås, om han stannade hos Fagin. Sedan han brytt sin hjärna länge, kom han slutligen till det resultatet, att han troligen skulle passa upp Sikes, tills man fick fatt i en gosse, som passade bättre därtill. Som han var så van att lida och hade utstått så mycket, där han var, vållade utsiken att byta vistelseort honom ingen synnerlig smärta. Han satt några ögonblick försjunken i tankar, putsade sedan ljuset
