»Meningen är kort och godt den», sade Nancy ifrigt och såg hotande på Oliver, liksom för att förmana honom att lägga noga märke till hvarje ord, »att om han gör dig någon förargelse under det här, som du nu har för dig, så skjuter du honom i skallen för att hindra honom att skvallra och riskerar själf att komma i galgen för det, liksom du har riskerat det för en hel hop andra affärer hvarenda månad af ditt lif.»
»Riktigt!» sade Sikes i gillande ton. »Fruntimmer kan alltid reda upp en sak i så få ord som möjligt, utom då de bli arga, för då spinna de ut det. Och då han nu har fått klart besked, ska vi ha oss en bit mat, och se’n ta vi oss en lur, tills vi ska ge oss i väg.»
Kanske utsikten att snart komma i verksamhet piggade upp Sikes; nog af, han blef mycket lifvad och munter, tömde ett par muggar öl i ett drag och använde icke mer än ett par tjog svordomar under hela måltiden. Då de hade ätit (man förstår nog, att Oliver just icke hade någon aptit), drack Sikes ett par glas grogg, kastade sig på sin säng och tillsade Nancy strängeligen att väcka honom precis på slaget fem. Oliver fick befallning att lägga sig påklädd på en madrass på golfvet. Nancy rörde om i elden och satte sig framför den, för att hålla sig redo att väcka dem på bestämdt klockslag.
Oliver låg länge vaken; han tänkte, att Nancy kanske skulle passa på tillfälle att hviska till honom någon varning. Men hon satt tankfull kvar borta vid elden och rörde sig icke, utom då hon putsade ljuset då och då. Trött af ångest och vakande föll han slutligen i sömn. Då han vaknade, stod te framsatt på bordet; Sikes höll på att stoppa ner något i fickorna på en öfverrock, som hängde öfver en stolrygg, medan Nancy lagade till frukosten. Det var ännu ej dager, ty ljuset brann och ute var det mörkt. Regnet piskade mot rutorna och himlen tycktes vara svart och mulen.
»Seså», brummade Sikes, då Oliver reste sig, »klockan är half sex. Skynda på, annars får du ingen frukost, det är redan tillräckligt sent.»
Oliver tvättade sig i en hast och åt litet och svarade sedan på en vresig fråga af Sikes, att han var färdig. Nancy knöt, nästan utan att se på honom, en duk om hans hals, och Sikes gaf honom en stor, grof kappa att kasta om sig. Sedan han knäppt denna om axlarna, räckte han ut handen. Sikes stod stilla ett ögonblick, visade honom med en bister min, att han hade pistolen i sidofickan på sin öfverrock, grep därefter hårdt om hans hand, sade därpå farväl till Nancy och förde bort honom.
Vid dörren såg Oliver sig om; han hoppades få en blick af Nancy. Men hon hade åter satt sig framför elden och rörde sig icke ur fläcken.
