Expeditionen.
Det var en kulen morgon, då de kommo ut på gatan, regnig och blåsig. Hela natten hade det ösregnat, det stod stora pussar, och vattnet gick öfver bräddarna i rännstenarna. En blek gryning mattade ljuset från gaslyktorna och kom de våta taken och de öde gatorna att synas dubbelt mörka. Icke en lefvande varelse syntes till, öfverallt sutto luckorna ännu för fönstren. Först sedan de gått en lång stund, dagades det riktigt. På gatorna, som de nu kommo till, voro lyktorna för det mesta redan släckta, här och där öppnades ett kafé eller en butik. De mötte arbetsfolk, män och kvinnor med fiskkorgar, kärror med grönsaker och lefvande fjäderfä, mjölkgummor med bleckflaskor. Trafiken och larmet växte och öfvergick på det stora torget till ett öronbedöfvande oväsen, som nästan skrämde Oliver. Det var torgdag. Men Sikes tog föga notis om alltsamman. Ett par gånger nickade han till en bekant eller motstod en erbjuden morgonsup. Han fortfor att arbeta sig fram genom vimlet med armbågarna, tills han slutligen slapp ut ur det, alltjämt med Oliver vid handen.
»Strax sju!» brummade han och såg upp på ett tornur. »Du måste ta ut stegen, din latmask!» Han ryckte hårdt i Olivers handled och denne började halfspringa för att någorlunda kunna hålla jämna steg med inbrottstjufven.
Först då de hunnit ett stycke utanför staden, saktade Sikes farten. Han hade sett att det bakom dem kom en tom forvagn. Då vagnen hann upp dem, frågade han så höfligt han möjligen kunde, om de kunde få åka med. — »Ja, sitt upp!» sade körsvennen. Och han tillade: »Är det er pojke?»
»Ja visst», svarade Sikes och såg skarpt på Oliver, i det han liksom i tankarna stoppade handen i fickan, där han hade pistolen.
»Din far har visst gått litet för fort för dig, min vän?» frågade körsvennen som märkte, att Oliver var så andfådd.
»Nej, visst inte», förklarade Sikes, »det är han van vid. Seså, tag min hand, Ned. Upp med dig!» — Och han hjälpte Oliver upp i vagnen, där kusken pekade på en hög med säckar och sade, att där kunde de sätta sig.
De körde förbi den ena fjärdingsvägstolpen efter den andra, och det blef allt mer och mer gåtfullt för Oliver, hvart Sikes ville föra honom. Slutligen kommo de till en krog, där en sidoväg vek af, och här stannade vagnen. Sikes hoppade hastigt af, alltjämt hållande
