Olivers hand i sin, och i det han lyfte ner honom, gaf han honom en ilsken blick och lade betydelsefullt handen på sin ficka.
»Adjö, min gosse», sade mannen.
»Han är en tvärvigg», svarade Sikes, »bry er inte om honom.»
»Nej, för all del», sade körsvennen och satte sig till rätta. »Det blef ändå vackert väder i dag.» Och så körde han vidare.
Sikes stod kvar, tills vagnen var försvunnen, och fortsatte sedan sin vandring med Oliver. De veko af in på sidovägen, gingo förbi landställen och stora trädgårdar och närmade sig slutligen en liten stad. Men först sedan de uppehållit sig ute på fälten i ett par timmar, begåfvo de sig, bakom husen och längs floden, till ett gammalt värdshus i hvars kök Sikes, beställde middagsmat. Gästerna där inne togo ingen notis om dem. Sedan de ätit litet kallmat, sutto de kvar där en lång stund, och Sikes rökte den ena pipan efter den andra. Oliver tänkte att nu skulle de visst inte gå längre. Trött och litet yr i hufvudet af tobaksröken började han snart nicka och föll slutligen i sömn.
Det var mörkt, då Sikes väckte honom med en knuff. Han for upp, såg sig omkring och upptäckte, att Sikes satt i förtroligt samtal med en bonde vid ett krus öl. »Ja visst», sade bonden, som tycktes vara tämligen väl förplägad, »hästen har ju intet lass nu mot i morse, och det är en präktig kamp.»
»Kan jag och min pojke få åka med ett stycke?» frågade Sikes och sköt ölmuggen till sin nye vän.
»Ja, om ni ä’ färdiga nu genast. Är det betaldt, Becky?»
»Ja, den där herrn har betalt alltsammans», svarade uppasserskan.
»Nej, hör nu», sade bonden med en drucken mans värdighet, »hvad vill det här säga?» Han grubblade ett ögonblick med mycket djupsinnig min, tog därpå Sikes’ hand och förklarade, att han var en utmärkt hygglig karl. De växlade sedan ännu ett par artigheter, sade farväl till de andra innevarande och gingo ut. Hästen stod redan för vagnen. Bonden använde ytterligare ett par minuter till att »pigga upp» hästen och försäkra stalldrängen och hela världen, att det inte fanns maken till kreatur. Sedan kröp han upp bredvid Sikes och Oliver och befallde drängen att släppa hästens betsel. Då denne fick hufvudet fritt, gjorde han först ett föraktfullt kast med det i luften, rände därefter in det genom skänkrumsfönstret, reste sig på bakbenen och galopperade i väg.
Det var mycket mörkt. En kall dimma steg upp från floden och ängarna och lade sig öfver de öde fälten. Icke ett ord växlades. Oliver kröp ihop i sin vrå, helt förskrämd; han inbillade sig se hvarjehanda hemska skepnader i de höga träden, hvilkas grenar vajade af och an liksom i förtjusning öfver det tröstlösa landskapet. Från ett hus på andra sidan af vägen föll ett ljussken ut öfver några grafvar på en kyrkogård, beskuggade af en mörk idegran. Ett enformigt sorl af ett vattenfall hördes på något afstånd, och
