Hoppa till innehållet

Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
112
CHARLES DICKENS.

»Ja», svarade Toby efter att ha tittat in för att vara säker på det. »Det löjliga är, att de låta den alltid stå öppen om natten, så att hunden, som brukar ligga där inne, skall kunna gå fritt omkring i huset och vakta. Ha, ha! Barney lockade så finurligt bort honom i går afton!»

Fastän Toby hviskade så tyst, att det nästan ej kunde höras, befallde Sikes honom häftigt att hålla munnen och gripa verket an. Toby satte först ifrån sig sin lykta på marken, ställde därefter upp sig under fönstret med hufvudet stödt mot väggen och händerna mot sina knän, så att han bildade ett slags trappstege. Ögonblickligen klättrade Sikes upp på hans rygg och praktiserade Oliver försiktigt in genom fönstret — med fötterna först — och satte sedan ner honom välbehållen på golfvet där inne.

»Tag lyktan!» hviskade han. »Ser du trappan midtför dig?»

Mera död än lefvande stammade Oliver ett »ja».

Sikes pekade mot farstudörren med sin pistol och påminde honom, att hela vägen dit var han inom skotthåll och att, om han tvekade, var han dödens rof. »Det är gjordt på en minut!» hviskade han. »Så snart jag släpper dig, går du och öppnar. — Tyst!»

»Hvad är det?» hviskade Toby. Och de lyssnade spändt.

»Ingenting!» sade Sikes och släppte Oliver. »Nu!»

Gossen hade blott ett ögonblick att tänka sig om, men i det ögonblicket beslöt han, att om det också kostade hans lif, skulle han försöka springa uppför trappan och väcka familjen. Uppfylld af denna tanke, gick han raskt, men ljudlöst framåt.

»Kom tillbaka!» ropade Sikes plötsligt. »Tillbaka! Tillbaka!»

Skrämd af detta plötsliga afbrott i dödstystnaden och af ett högt rop, som följde efter, lät Oliver blindlyktan falla och stod och visste ej om han skulle gå fram eller fly. I det samma upprepades ropet — ett ljussken visade sig — otydligt såg han uppe i trappan två förskräckta, halfklädda män — en blixt — en knall — rök — ett brak, han visste ej hvar — och han störtade baklänges!

Sikes hade varit försvunnen en sekund, men innan röken skingrats, var han uppe igen och hade fattat gossen i kragen. Han fyrade af sin pistol mot männen, som redan hade kastat sig åt sidan, och drog upp gossen till sig. »Kläm in armen bättre», sade han och drog sedan ut honom genom fönstret. »Ge mig en halsduk! De ha skjutit honom. Fort, död och helvete, så han blöder!»

Nu började en klocka ringa, det sköts och ropades inne i huset, och Oliver hade en förnimmelse af, att han hastigt bars öfver en ojämn mark. Larmet förlorade sig i fjärran, en underlig, isande köld trängde in i hans hjärta och han hvarken hörde eller såg något mera.