KAP. 23.
Ett ömt samtal.
Det var en bitande kall kväll. Inne i det fattighus, där Oliver Twist först skådat dagens ljus, satt dess åldfru, fru Corney, vid kakelugnen i sitt eget lilla rum och betraktade med välbehag ett litet rundt bord, hvarpå stod en bricka med allt, som behöfs till en åldfrus käraste måltid. Fru Corney skulle till att trösta sig med en kopp te, och medan hon nu sneglade från bordet bort till kakelugnen, där den minsta af alla tekannor stod och småsjöng med en späd röst, steg hennes inre tillfredsställelse till en sådan grad, att hon måste småle. »Ja», mumlade hon med armbågen stödd mot bordet och såg tankfullt in i elden, »vi ha sannerligen allesammans mycket att vara tacksamma för, om vi bara ville erkänna det. Ack ja!» Hon stack ner en silfversked (hennes privata tillhörighet) i den lilla tedosan och började lägga på teet.
Hur en obetydlighet ändå kan bringa vårt skröpliga sinne ur jämvikt! Vattnet i den lilla svarta tekannan kokade öfver, medan fru Corney filosoferade, och skållade hennes hand.
»Den förbannade tekannan!» utbrast hon och satte den hastigt ifrån sig på kakelugnshällen.. »Den rymmer då rakt ingenting... den kan då ingen ha någon nytta af» — hon gjorde en paus och suckade sedan: »ingen annan än en sådan stackars ensam varelse som jag... ack ja!» Hon sjönk ner på en stol och stödde åter armbågen mot bordet och filosoferade öfver sin ensamhet. Den lilla tekannan och det enda paret koppar väckte vemodiga minnen af herr Corney (som inte hade varit död i mer än 25 år), och hon öfverväldigades. »Jag får aldrig maken!» hviskade hon bedröfvad, »jag får aldrig maken!»
Om den anmärkningen gällde hennes man eller tekannan, är ovisst. Tekannan såg hon på, medan hon talade, och strax därefter tog hon den och hällde i. Hon hade nyss druckit den första klunken, då hon stördes af en dämpad knackning på dörren.
»Seså, kom in!» sade hon skarpt. »Det är väl en af de gamla käringarna, som skall till att dö, de dö ju alltid just som jag skall till och äta. Nå, stå inte där och släpp in kylan! Hvad står på?»
»Ingenting, frun, ingenting!» svarade en karlröst.
»Herre Gud», utbrast frun i mycket blidare ton, »är det ni, herr Bumble »
»Till er tjänst», sade herr Bumble, som hade stannat utanför för att torka af sig om fötterna och rista snön af sin rock; han kom
