stoppade den långsamt i fickan, tog sin hatt och låtsade, som om han ville gå.
»Det blir kallt för er att gå hem, herr Bumble», anmärkte frun.
»Ja», sade Bumble och slog upp rockkragen, »det blåser, så man kan mista öronen.»
Åldfrun såg från den lilla tekannan upp på herr Bumble, som emellertid hade gått mot dörren. Och då Bumble harskade sig igen som inledning till att säga farväl, frågade hon blygt, om han ... inte hade lust att dricka en kopp te.
Ögonblickligen slog Bumble ned rockkragen, lade ifrån sig hatt och käpp på en stol och flyttade en annan stol fram till bordet. Medan han satte sig långsamt, såg han på frun. Hon såg oafvändt på den lilla tekannan. Herr Bumble harskade sig åter och smålog litet.
Fru Corney reste sig och hämtade ett par koppar till borta i skåpet. Då hon satte sig, mötte hennes ögon åter den galante uppsyningsmannens; hon rodnade och serverade honom en kopp te. Bumble harskade sig åter, denna gång litet hårdare än förut.
»Är det tillräckligt sött, herr Bumble?» frågade fru Corney och räckte honom sockerskålen.
»Ofantligt sött, fru Corney», svarade Bumble. Han såg på henne, då han sade detta, och om någonsin en kommunal ämbetsman sett öm ut, så måste det ha varit herr Bumble i detta ögonblick.
Nu drack man teet. Bumble hade bredt ut näsduken öfver sina knän, så att han ej skulle spilla på sina byxor. Medan han åt och drack, suckade han djupt då och då, hvilket dock ej hade någon menlig inverkan på hans aptit, tvärtom tycktes det underlätta hans operationer på te- och smörgåsområdet.
»Ni har katt, ser jag», anmärkte han och såg på en katta, som låg och stekte sig framför kakelugnen med hela sin familj omkring sig, »och kattungar också.»
»Ja, och ni kan inte tro, herr Bumble, hvad jag tycker om dem!» svarade frun. »De äro så söta och roliga, de där djuren, det är rent af ett sällskap för mig, och så äro de så kära i sitt hem.»
»Fru Corney», sade herr Bumble långsamt och markerade takten med teskeden, »det är min åsikt, att den katt eller kattunge, som inte kände sig lycklig att få vara hos er, vore en åsna.»
»Å, herr Bumble —!» invände hon.
»Det tjänar till ingenting att förneka detta faktum!» förklarade Bumble och svängde teskeden med förälskad värdighet, som gjorde honom dubbelt imponerande. »Jag skulle med nöje dränka dem!»
»Då vore ni ju grym!» sade åldfrun lifligt och sträckte ut handen efter uppsyningsmannens kopp. »En riktigt hårdhjärtad människa!»
»Hårdhjärtad?» upprepade Bumble. »Hårdhjärtad?» Han släppte koppen, tog om fru Corneys lillfinger och tryckte det, slog ett par
