nu in med sin trekantiga hatt i den ena handen och ett litet bylte i den andra. »Skall jag stänga dörren?»
Åldfrun dröjde blygt med svaret; hon visste icke, om det gick an, att hon och Bumble voro ensamma tillsammans inom stängda dörrar. Bumble begagnade sig af denna hennes tvekan och stängde utan vidare dörren, som om han själf frös.
»Otäckt väder, herr Bumble!» sade frun.
»Nedrigt!» svarade Bumble, »ett riktigt antikommunalt väder! Kan ni tänka er, i denna eftermiddag ha vi delat ut öfver tjugu bröd och halfannan ost, och fattighjonen äro ändå inte nöjda!»
»Nej, naturligtvis!» sade frun och läppjade på sitt te. »När äro de det?»
»Mycket riktigt! Inte längre sedan än i förgår kom en karl — ja, ni har ju varit gift, så att för er kan jag väl tala om det —, han hade bokstafligen inte så mycket som en trasa öfver sin bakdel (fru Corney slog ned ögonen) — och kom till inspektören, just som denne hade middagsfrämmande, och sade, att han måste ha understöd. Man kunde inte bli af med honom, och gästerna började bli förargade; då lät inspektören honom få ett par näfvar potatis och ett kvarter hafremjöl. »Hvad skall jag med det där?» säger den otacksamme slyngeln. »Lika gärna kunde ni ha gifvit mig ett par glasögon!» — »Som ni vill», svarar inspektören och tar det ifrån honom igen, »men något annat får ni inte här!» — »Då går jag ut och lägger mig och dör på gatan» säger slusken. — »Nej, det aktar ni er nog för», säger inspektören.
»Ha ha ha, mycket bra sagdt... och så likt inspektören!» inföll frun. »Nå, än sedan?»
»Ja, kan ni tänka er», svarade uppsyningsmannen, »så går han verkligen åstad och lägger sig att dö på gatan! Så obstinata ä’ de fattiga nu för tiden!»
»Nej, aldrig har jag hört på maken!» utbrast frun förargad. »Men säg mig, herr Bumble, tycker ni inte också, att det är galet med sådana där extra allmosor, utom fattighuset?»
Herr Bumble smålog, liksom i medvetande af, att han förstod den saken bättre. »Riktigt anbragta», svarade han, »ja, riktigt anbragta, äro sådana där extra allmosor till stor kommunal fördel. Den stora principen med dem är att ge de fattiga just hvad de inte vilja ha, så komma de aldrig igen. Men (han började lösa upp sitt bylte) det där är ämbetshemligheter, som inte få talas om annat än mellan kommunala kolleger, som vi två. Här är litet portvin, fru Corney, som direktionen har skickat ner till sjuksalen — äkta oförfalskadt portvin, tappadt i eftermiddag, klart som kristall.»
Han höll upp den ena buteljen mot ljuset och skakade den för att bevisa dess förträfflighet, satte därefter både den och dess kamrat på byrån, vek ihop näsduken, som hade varit svept om buteljerna,
