»I morgon bittida klockan sex skall du börja repa dref», tillade den barske herrn i hvita västen.
Af tacksamhet för dessa bägge välgärningar, som innefattades i den simpla sysslan att repa dref, bugade Oliver sig åter för direktionen (på herr Bumbles tillsägelse), och därefter fördes han ut i en stor kasernsal, där han grät sig till sömns i en grof, hård bädd. Stackars gosse! Han anade ej, att direktionen samma dag hade fattat ett beslut, som skulle få ett afgörande inflytande på hans framtida öde.
Direktionens medlemmar voro mycket visa, djupsinniga och filosofiska män, och då de råkade fästa sin uppmärksamhet vid fattighuset, upptäckte de genast något, som vanliga döda aldrig skulle ha insett, nämligen att de fattiga trifdes där! Det var ju ett riktigt förlustelseställe för fattigt folk, ett värdshus, där man ej behöfde betala — gratis frukost, middag, te och kvällsvard hela året om. »Åhå!» utropade direktionen och smålog klippskt, »det där skola vi snart sätta p för». Och de införde den ordningen, att fattigt folk skulle få välja — ty Gud bevars väl, de ville naturligtvis inte tvinga någon — mellan att svälta ihjäl på fattighuset steg för steg eller på en gång utom det samma. De ackorderade med vattenledningsverket om, att de skulle leverera en obegränsad mängd vatten, och med en mjölhandlare om att vid vissa tider på året leverera en liten kvantitet hafremjöl, hvarefter de bestodo tre mål tunn hafresoppa om dagen, en lök två gånger i veckan och en half brödkaka hvarje söndag. Dessutom vidtogo de åtskilliga andra kloka och människoälskande bestämmelser, som det är onödigt att här uppräkna. Men all hjälp var hädanefter oskiljaktligt förenad med fattighuset och hafrevällingen, och det skrämde folk.
Den nya ordningen trädde i verksamhet under loppet af det första halfåret sedan Oliver hämtats tillbaka. Till en början blef den litet dyrbar på grund af begrafningsentreprenörens räkningar och nödvändigheten af att låta ta in alla fattighjonens kläder, ty efter ett par veckors hafresoppdiet flaxade kläderna lösa omkring deras utmärglade, hopkrympta gestalter. Men hjonens antal krympte ihop i samma proportion som deras kroppar, och direktionen var förtjust.
Det rum, hvari gossarne åto, var ett slags brygghus med en stor kittel i den ena ändan, hvarur föreståndaren, klädd i förkläde och biträdd af ett par kvinnor, öste upp hafresoppan vid måltiderna, en spillkum, men aldrig mera, utom vid särskildt högtidliga tillfällen, då de dessutom fingo en liten bit bröd. Spillkummarna behöfde ej diskas, ty gossarne skrapade dem så väl med skedarna, att de blefvo alldeles rena. Och när gossarne slutat denna operation (som ej tog lång tid, ty skålarna voro ej mycket större än skedarna), sutto de och stirrade så begärligt på kopparkitteln, som om de velat sluka ända till tegelstenarna, hvaremellan den var inmurad, allt under det de ifrigt slickade fingrarna, för att uppfånga några små stänk af
