vällingen, som möjligen kunde sitta kvar på dem. Gossar bruka ju ha god aptit. Oliver Twist och hans kamrater ledo i ett fjärdedels år en långsam hungersdöds kval. Men till sist blefvo de så glupska och vilda af hunger, att en gosse, som var stor för sin ålder och icke van vid en sådan diet (ty hans far hade haft ett litet spisställe) gaf sina kamrater dunkla antydningar, att om han inte fick minst två spillkummar hafresoppa om dagen, blef han slutligen tvungen att äta upp sin sängkamrat, som råkade vara en liten klen stackare. Hans ögon rullade vildt, så att de andra trodde honom. Man lade råd, kastade lott om, hvem som efter kvällsvarden skulle gå fram till föreståndaren och be om mera, och lotten föll på Oliver Twist.
Kvällen kom, gossarne sutto på sina platser, föreståndaren (i sin kokdräkt) ställde sig vid pannmuren, och de biträdande fattighjonen intogo sina platser bredvid honom. Hafresoppan utdelades, och man bad en rikligt tilltagen bön öfver den knappa kosten. Sedan hafresoppan försvunnit, började gossarne tissla och tassla, de blinkade till Oliver, och de närmast sittande puffade till honom. Han var endast ett barn, men hunger och förtviflan gjorde honom hänsynslös. Han reste sig från bordet, steg med skål och sked i handen fram till föreståndaren och sade, helt häpen öfver sin egen dristighet: »Ursäkta, herr föreståndare, får jag litet mera mat?»
Den välfödde, rödblommige föreståndaren bleknade. Som förstenad af öfverraskning stirrade han ett ögonblick på den lille upprorsmakaren och grep sedan efter kitteln för att ej falla omkull. De biträdande kvinnorna voro förlamade af bestörtning, gossarne af förskräckelse.
»Hvad?» mumlade föreståndaren slutligen med svag röst.
»Ursäkta, jag skulle be om litet mera», upprepade Oliver.
Föreståndaren slog honom i hufvudet med slefven, grep honom i armen och ropade på uppsyningsmannen.
Direktionen var fördjupad i högtidlig rådplägning, då herr Bumble kom instörtande, alldeles utom sig, vände sig till den rödbrusige herrn i den högryggade länstolen och sade: »Ber om ursäkt, herr Limbkins... men Oliver Twist har begärt mera!»
Direktionen for upp, slagen af skräck.
»Begärt mera?!» frågade herrn i länstolen. »Sansa er, Bumble, och svara ordentligt! Är det meningen, att han har begärt mera, sedan han fått den i reglementet fastställda portionen?»
»Ja.»
»Den pojken slutar i galgen», förklarade herrn i hvita västen. »Sanna mina ord, han slutar i galgen.»
Ingen motsade den profetiske herrn. En liflig diskussion uppstod. Oliver fick befallning att ögonblickligen gå i arrest, och följande morgon uppslogs på porten ett anslag, hvari utlofvades fem pund till den, som ville befria socknen från honom. Med andra ord,
