hörn, dök han med handen ner i fickan efter portnyckeln. Då steg plötsligt och ljudlöst en man fram ur en portgång, där han stått gömd. »Fagin!» hviskade han i judens öra.
»Ah!» utbrast Fagin och vände sig hastigt om. »Är det —?»
»Ja», svarade den andre barskt. »Jag har stått här och väntat i två timmar. Hvar tusan har ni varit?»
»Ute i edra angelägenheter», svarade juden och sneglade oroligt på honom. »Hela kvällen ute i edra angelägenheter.»
»Ja, naturligtvis», sade den andre hånfullt. »Och hvad blef resultatet?»
»Ingenting godt», sade juden.
»Men ingenting ondt heller, vill jag hoppas?» frågade den andre och såg skarpt på honom.
Juden skakade på hufvudet och ämnade svara. Men den främmande pekade på huset, där Fagin bodde, och sade, att nu ville han under tak, han var alldeles genomfrusen efter att ha stått så länge i den kalla blåsten. Fagin tycktes ej gärna vilja ha besök så sent på kvällen, han mumlade något om, att det var kallt inne i rummet. Men då den andre bestämdt upprepade sin begäran, öppnade han dörren och bad den främmande stänga den tyst, medan han gick efter ljus.
»Här är ju så mörkt som i en graf», brummade gästen och famlade sig fram ett par steg. »Skynda er! Jag tål inte mörker!»
»Stäng dörren!» hviskade Fagin från ändan af korridoren.
Dörren slog igen med en skräll.
»Det var inte mitt fel», sade gästen och trefvade sig fram. »Blåsten slog igen den eller också gick den igen af sig själf. Skynda er och kom med ljus!»
Strax därefter kom Fagin med ett tändt ljus. Toby Crackit låg och sof där nere i rummet, och gossarne lågo i köket. Han förde därför sin gäst med sig uppför trappan. »De få ord vi ha att säga kunna vi säga här inne», sade han och öppnade en dörr. »Ljuset får stå kvar här ute i farstun.» Han satte det där ute midtför dörren. »Det är hål i fönsterluckorna, och grannarne få inte gärna se, att här brinner ljus.»
Inne i rummet fanns blott en gammal oklädd soffa, som stod bakom dörren, där kastade den främmande sig ner. Vidare fanns där en trasig länstol; i den satte juden sig midtför sin gäst. Dörren stod nästan halföppen, så att ljuset utifrån farstun kastade ett svagt sken på väggen framför den främmande.
De samtalade en stund i hviskande ton. Fagin tycktes försvara sig; den främmande, som juden kallade Monks, föreföll mycket missnöjd. Slutligen utbrast Monks högröstadt: »Och jag säger fortfarande, att det var en dum plan! Hvarför behöll ni honom inte här tillsammans med de andra och gjorde honom utan vidare till en simpel ficktjuf?»
