»Å, så ni pratar!» sade juden och ryckte på axlarna.
»Betyder det, att ni inte kunde ha gjort det, om ni också velat?» frågade Monks skarpt. »Har ni inte gång efter annan gjort andra pojkar till det? Om ni bara hade haft tålamod, på sin höjd i ett år, kunde vi mycket väl ha fått honom dömd och skickad ur landet, kanske på lifstid!»
»Och hvem skulle det ha varit bra för?» frågade juden ödmjukt.
»För mig!»
»Ja, men inte för mig», svarade juden ännu ödmjukare. »Och när det är två om en affär, är det inte då rättvist, att man ser på bägges fördel?»
»Nå, än sedan?» brummade Monks.
»Han var inte lätt att uppfostra till arbetet», förklarade juden. »Han hade ingenting gjort, jag hade ingenting att skrämma honom med, och det måste man alltid ha i början, om det inte skall vara förspilldt besvär. Hvad skall jag då göra? Skicka ut honom med Räfven och Charley? Vi fingo nog af det första försöket, jag blef orolig för oss alla.»
»Det rådde inte jag för», inföll Monks.
»Nej, min bäste herre, det rådde ni inte för», medgaf juden, »och nu efteråt har jag ju inte heller varit ledsen öfver det, ty om det inte hade händt, så hade ni kanske aldrig fått sikte på pojken, och vi hade inte upptäckt, att det var honom ni sökte. Nå, jag skaffade tillbaka pojken med tösens tillhjälp, och nu tar hon hans parti.»
»Stryp henne!» brummade Monks.
»Nej kära herrn, det ha vi inte råd till ännu!» sade juden och smålog. »För resten gör hon oss ingen skada. Jag känner till så’na där jäntor, Monks. Så snart pojken börjar bli litet förhärdad, bryr hon sig inte mera om honom än om en vedklabb. Ni vill ha honom till tjuf? Om han ännu är vid lif, skall jag nu göra honom till det. Och om — (juden flyttade sig litet närmare sin gäst) — ja, förstå mig rätt, det är ju inte antagligt — men om det värsta skulle ha händt och han är död...»
»Det har jag ingen del i!» utbrast Monks förskräckt och grep med skälfvande hand juden om armen. »Kom väl ihåg det, Fagin, det har jag ingen del i. Jag sade er alltifrån första dagen: allt utom döden! Ingen blodsutgjutelse! Det kommer alltid i dagen, och det gnager en efteråt. Ha de skjutit honom, så är det inte mitt fel, hör ni! — Hvad fan var det?»
»Hvad?!» skrek juden och slog bägge armarna om lifvet på Monks, då denne plötsligt sprang upp.
»Där!» hviskade Monks och stirrade på väggen midtemot. »Skuggan... jag såg skuggan af en kvinna i kappa och hatt, den gled som en fläkt öfver väggen.»
Juden släppte honom och bägge störtade ut. Ljuset stod
