obetydligt hade minskat) voro uppmärksamt fästa på den andra damen, som väl knappast hade fyllt sitt sjuttonde år. Hon såg så fin och eterisk ut, denna unga flicka, så ren och skär, som om hon alls icke vore skapad för att gå på jorden. Och hennes mörkblå ögon och ädla drag röjde en själfullhet, som ej häller tycktes höra till denna världen. Däremot tydde hennes ansiktes skiftande uttryck af mildhet och munterhet och framför allt hennes glada, lyckliga leende just på människonaturens bästa egenskaper och stämningar.
Hon såg upp och mötte den gamla damens blick. Så strök hon med skämtsam min håret ur pannan och såg på sin äldre väninna så kärleksfullt och okonstladt älskvärdt, att himlens änglar kunde ha smålett därvid.
Den gamla damen smålog också, men hennes hjärta var beklämdt, och det kom en tår i hennes öga. — »Har Brittles varit borta en hel timme nu?» frågade hon.
»En timme och tolf minuter!» sade Giles och såg på sitt silfverur, som han bar i ett bredt, svart band.
»Ja, han är ju långsam af sig», anmärkte frun.
»Han har alltid varit en långsam pojke», försäkrade Giles. Och efter Brittles nu hade varit en långsam pojke i öfver trettio år, var det ju ingen utsikt, att han någonsin skulle bli raskare.
»Det skulle verkligen vara högst oförlåtligt af honom, om han sinkade sig under vägen för att leka med andra gossar», sade den unga damen och smålog.
Giles öfvervägde tydligen i all tysthet, huruvida det vore passande, att han själf tillät sig ett litet respektfullt småleende. Men i det samma stannade en gigg framför trappan, och en tjock herre sprang ur den, rusade in genom farstudörren och kom störtande så hufvudstupa in i rummet, att han så när hade vältat omkull både Giles och frukostbordet.
»Aldrig har jag hört på maken!» ropade den tjocke herrn. »Kära fru Maylie — Gud bevare oss väl — midt i nattens tystnad! Aldrig i lifvet har jag hört på maken!» Han tryckte ifrigt de bägge damernas händer, sköt fram en stol, satte sig och frågade, huru det stod till med dem. »Ni kunde ju vara döda — rent af döda af förskräckelse!» fortfor han. »Men hvarför skickade ni inte bud? Min betjänt skulle ha varit här ögonblickligen — och jag själf också och min medhjälpare. Hvem vill inte gärna under sådana förhållanden —? Å, Herre du store — så alldeles oväntadt — och midt under nattens tystnad!»
Doktorn tycktes i synnerhet vara häpen öfver, att inbrottet kommit oväntadt och vid nattetid — som om herrar inbrottstjufvar hade för vana att uträtta sina affärer midt på ljusa dagen och tillkännage sin ankomst ett par dagar i förväg med ett lokalbref!
»Och ni, fröken Rose?» tillade han och vände sig mot den unga damen, »jag hoppas att...»
