»Ja, jag mår förträffligt», afbröt fröken Rose honom. »Men där uppe ligger en stackare, som tant gärna vill att ni skall se om.»
»Ja, det är sant, det är ju sant! — Det är ert verk, Giles, hör jag?»
Giles, som med feberaktig ifver hade satt fram tekoppar, rodnade starkt och sade, att han haft den äran.
»Hvafalls? Äran? Nåja, det är kanske lika ärofullt att skjuta en tjuf i ett brygghus som sin motståndare på tolf stegs afstånd. Inbilla er, att han sköt i luften, så kan ni säga, att ni har duellerat, Giles.»
Giles tyckte, att det i detta öfverlägsna sätt att ta saken låg ett frivolt försök att förringa hans ära. Och han svarade vördsamt, att det tillkom ej personer af hans stånd att döma, men han trodde, att det just inte hade varit något nöje för motparten.
»Guds död, det är sant!» inföll doktorn. »Hvar ha ni honom? Visa mig upp till honom! Jag tittar in igen, när jag kommer ner, fru Maylie. — Jaså, han kom in genom det lilla fönstret? Hm... jag kunde då aldrig ha tänkt mig...» Alltjämt småpratande följde han med Giles uppför trappan. Och under tiden tala vi om för läsaren, att distriktsläkaren herr Losbernes korpulens snarare härledde sig af godt humör än af vällefnad och att han var en så godhjärtad och hederlig, men tillika så excentrisk gammal ungkarl, att man skall ha svårt för att finna hans make i ett fem gånger så stort distrikt.
Doktor Losberne stannade mycket längre där uppe än både han och damerna hade tänkt sig. En lång, platt låda togs ur giggen, det ringde ofta där uppe, tjänarne sprungo upp och ner i trapporna. Det tycktes vara något viktigt på färde. Sent omsider kom doktorn ner. Men i stället för att genast svara på damernas ängsliga frågor, såg han ytterst gåtfull ut och stängde omsorgsfullt dörren. »Ja», sade han slutligen och stod kvar med ryggen mot dörren, liksom för att ytterligare spärra tillträdet, »det är ju en mycket besynnerlig historia, fru Maylie!»
»Det är då väl ingen fara på färde?» frågade den gamla damen.
»Det skulle inte ha förvånat mig, om det hade varit det», svarade doktorn, »men det tror jag inte. — Får jag fråga er, fru Maylie, har ni sett den tjufven eller hört honom beskrifvas?»
»Nej.»
»Ursäkta», inföll Giles, »jag skulle just till att beskrifva honom för frun, men då kom doktorn i det samma.» Saken var den, att Giles ej kunnat bekväma sig att tillstå, att det bara var en gosse han hade skjutit. Hans tapperhet hade inbringat honom sådana loftal, att han icke, om det gällt hans lif, kunde ha låtit bli att skjuta upp förklaringen ännu i några minuter, för att han under dem skulle få ostörd fråssa i sin berömmelse som en modig man.
»Rose ville gå in och se på karlen», förklarade fru Maylie, »men jag sade, att hon inte fick.»
