lefnadshistoria, och ofta tvingade mattigheten och smärtorna honom att afbryta. Hvad det lät högtidligt här i det halfmörka rummet att höra den sjuke stackarens röst berätta om alla de sorger och lidanden, som elaka människor hade beredt honom! Men den kvällen blef hans kudde slätad af kvinnohänder, och mänsklighet och mildhet vakade vid hans sida, då han somnade. Han kände en salig frid, han skulle ha dött utan att klaga.
Sedan han somnat igen, torkade doktorn sina ögon (i det han, som han brukade, brummade öfver, att de blifvit så svaga med åren) och begaf sig därpå ner i köket för att öppna fälttåget mot herr Giles. I denna det husliga parlamentets »andra kammare» träffade han pigorna, herrar Giles och Brittles, kopparslagaren (som af hänsyn till de tjänster han gjort blifvit bjuden kvar för hela dagen) och poliskonstapeln. Den sistnämnde var utrustad med en stor käpp, stort hufvud, stora anletsdrag, stora kragstöflar och såg ut att ha tagit in ett motsvarande kvantum öl, hvilket verkligen också var förhållandet.
Nattens händelser voro ännu alltjämt på tapeten. Då doktorn inträdde, var Giles just i färd med att berömma sin egen själsnärvaro, medan Brittles med en mugg öl i handen bekräftade allt möjligt, redan innan hans förman hade sagt det.
»Sitt stilla», sade doktorn och gjorde en åtbörd.
»Tack, herr doktor», svarade Giles. »Frun sade, att det skulle trakteras med öl, och som jag inte alls är upplagd för att sitta ensam uppe på mitt rum, dricker jag mitt öl här nere.»
Brittles anförde ett dämpadt mummel, hvarmed de närvarande damerna och herrarne uttryckte sin glädje öfver Giles’ nedlåtenhet. Och Giles såg sig beskyddande omkring i kretsen, liksom för att tillkännage, att så länge de uppförde sig väl, skulle han aldrig öfverge dem. Därefter frågade han: »Hur är det med patienten i afton, herr doktor?»
»Å, så där», svarade doktor Losberne. »Jag är rädd, att ni har skaffat er en obehaglig historia på halsen, Giles.»
Giles började darra. »Det är då väl inte doktorns mening, att han tänker lägga sig och dö?» frågade han. »Då finge jag aldrig en glad stund mera i lifvet. Jag försäkrar er, herr doktor, att jag kunde inte ta lifvet af en gosse, inte ens af Brittles där, för allt bordsilfver i hela provinsen.»
»Ja, det är nu inte fråga om här», anmärkte doktorn hemlighetsfullt. »Säg mig, Giles, ni är ju protestant?»
Giles vardt mycket blek. »Ja, herr doktor», mumlade han, »det hoppas jag då.»
»Och hvad är du, min gosse?» frågade doktorn och vände sig plötsligt mot Brittles.
Brittles spratt till. »Jag?! Herre Gud, jag... jag är detsamma som herr Giles.»
