»Svara mig då bägge två — bägge två, förstår ni», sade doktorn strängt, »kan ni gå ed på, att gossen där uppe är samme gosse, som stoppades in genom det lilla fönstret i natt? Nå, sjung ut! Hur länge ska’ ni betänka er?»
Fastän doktorn annars vanligen ansågs för att vara en af de beskedligaste människor på jorden, talade han i en så förskräckligt hotande ton, att Giles och Brittles (som redan på förhand voro litet omtöcknade af öl och sinnesrörelse) stirrade på hvarandra som förstenade.
»Var god och lägg märke till svaret, herr konstapel!» sade doktorn, i det han högtidligt lyfte upp pekfingret och knackade sig på näsan därmed för att uppfordra rättvisans handtlangare till att spänna hela sin uppmärksamhet. »Det kan måhända bli af den största vikt.»
Poliskonstapeln såg så klyftig ut, som det var honom möjligt, och tog sin poliskäpp, som hittills hade fått stå och sofva i spiselvrån.
»Som ni ser, är det en helt enkel identitetsfråga», sade doktorn.
»Det är just hvad det är», svarade konstapeln och hostade våldsamt, ty han hade druckit ur sitt öl i största hast och fått en del däraf i vrångstrupen.
»Det göres inbrott i ett hus», sade doktorn, »och två manspersoner se — genom krutrök och mörker och i skräck och villervalla — ett ögonblick en skymt af en gosse. Följande morgon kommer en gosse in i samma hus, och då han händelsevis har en bindel om armen, bära de båda männen våldsam hand på honom (hvarigenom de utsätta hans lif för stor fara) och svära på att han är tjufven. Nu är frågan den, om de förhanden varande förhållandena berättiga de båda männen att uppträda så, och i motsatt fall, i hvilken situation de sålunda ha bragt sig själfva?»
Konstapeln nickade djupsinnigt och förklarade, att om inte det här var juridik, så visste han då inte, hvad juridik var.
»Och nu frågar jag er ännu en gång», dundrade doktorn, »våga ni aflägga er salighetsed på, att det är samme gosse?»
Brittles såg mycket tveksamt på Giles, och Giles såg mycket tveksamt på Brittles. Konstapeln höll handen upp till örat för att uppfånga svaret. Pigorna och kopparslagaren böjde sig fram för att lyssna. Doktorn såg sig omkring med en hvass blick — då hördes vagnsbuller, och strax därefter ringde det på farstudörren.
»Det är detektiverna!» utbrast Brittles tydligen med stor lättnad.
»Hvem är det?» frågade doktorn, nu i sin tur förstenad.
»Detektiverna från London!» svarade Brittles och tog ljuset. »Jag skickade bud efter dem med diligensen, så att jag kan inte begripa, att de inte ha kommit förr.»
»Jaså, gjorde du det?! Må fan ta dina — långsamma diligenser!» brummade doktorn och skyndade ut.
