Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/147

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
147
OLIVER TWIST.

»Mycket riktigt», förklarade Blathers. »Först undersöka vi lokaliteterna, och sedan förhöra vi tjänstfolket. Det är den vanliga gången.»

Man skaffade ljus, och åtföljda af ortens poliskonstapel, Brittles, Giles och alla de andra, gingo herrar Blathers och Duff först in i det lilla brygghusrummet vid ändan af gången och tittade ut genom fönstret. Därpå gingo de utanför och tittade in genom fönstret, skickade sedan efter en lykta, hvarmed de undersökte fönsterluckan och fotspåren, samt en hötjuga, som de stucko in i buskarna. Sedan detta var uträttadt under de närvarandes andlösa spänning, begåfvo de sig åter in och Giles och Brittles måste ge en melodramatisk framställning af sitt deltagande i den förskräckliga nattens händelser. De upprepade förklaringen sex gånger och motsade hvarandra första gången endast i en viktig punkt, men den sista gången motsade de hvarandra i ett halftjog punkter. Då man hade kommit så långt, läto herrar Blathers och Duff alla andra lämna rummet, och de höllo nu en lång rådplägning. Den var så hemlighetsfull och högtidlig, att i jämförelse med den skulle de berömdaste läkares rådplägning om ett ytterst inveckladt sjukdomsfall ha varit en ren barnlek.

Emellertid gick doktor Losberne oroligt af och an på golfvet inne i rummet bredvid, och fru Maylie och fröken Rose sågo ängsligt på honom. »Hm», sade han och stannade plötsligt. »Jag vet snart hvarken ut eller in! Hvarken detektiverna eller domaren ska låta sig nöja med gossens förklaring.»

»Ja, men ni tror ju ändå på den?» inföll fröken Rose hastigt.

»Ja, jag tror på den, hur underlig den än låter, och jag är kanske en gammal dumbom som gör det», svarade doktorn. »Men polisen?! Gossen kan endast bevisa det, som ser illa ut, men ingenting af det, som skulle tala till hans förmån. Och de satans juristerna fråga alltid om hvarför och hur och vilja ha bevis. Nej» — han stoppade händerna i fickorna och började hastigt gå af och an —, »jag är säker på, att det bara blir mycket värre, om de där båda detektiverna få höra gossens historia.»

»Herre Gud», sade fröken Rose, »att man också skulle skicka bud på dem!»

»Ja, Gud gifve det aldrig hade händt!» suckade fru Maylie.

»Jag kan inte hitta på annat», sade doktorn plötsligt och satte sig med ett slags förtviflans lugn, »än att vi försöka slå oss fram med fräckhet. Gossen har feber, för tillfället kan ingen tala med honom, det är alltid en tröst. Vi måste begagna oss däraf så godt vi kunna, och — — kom in!»

Blathers inträdde, följd af sin kamrat, och stängde dörren efter sig. »Det har inte varit aftaladt spel», sade han.

»Hvad är det ni pratar?» frågade doktorn otåligt.

»Vi bruka kalla det aftaladt spel», sade Blathers och vände sig till damerna, som om han öfversåg med deras okunnighet, men föraktade doktorns djupt, »när tjänstfolket har varit med om det.»