»Är han pirum?» frågade Blathers doktorn, medan Duff kastade en hånfull blick på Giles och sade: »Pundhufvud!»
Doktorn hade emellertid känt patienten på pulsen. Nu reste han sig från stolen och sade, att om detektiverna ännu icke voro på det klara med sammanhanget, ville han be dem gå in i rummet bredvid och förhöra Brittles.
Så skedde, och Brittles invecklade sig själf och sin ärade förman i en vidunderlig väfnad af nya motsägelser och orimligheter. De enda säkra upplysningar han gaf, var att han omöjligen skulle kunna känna igen den rätte gossen, äfven om han fick se honom. Han hade bara antagit, att det var Oliver, emedan Giles hade sagt, att det var han. Men för fem minuter sedan hade Giles tillstått där nere i köket, att han var mycket rädd för, att han misstagit sig.
Bland de sinnrika gissningar, som kommo fram under förhöret, var också den frågan, huruvida Giles öfver hufvud hade träffat någon alls med sitt skott. Man undersökte den andra pipan på den pistol, som han hade fyrat af, och det visade sig, att hela laddningen bestod af krut och karduspapper. Denna upptäckt gjorde ett starkt intryck på alla (utom på doktorn, som för tio minuter sedan själf hade tagit ut kulan). I synnerhet Giles blef mycket uppskakad. Han hade en hel dag gått i ångest för, att han hade sårat en människa dödligt, och han grep nu ifrigt den nya tanken och förfäktade den till det yttersta. Slutet blef att detektiverna förlorade nästan allt intresse för Oliver. De läto landtpolisen stanna i villan öfver natten, foro själfva tillbaka till London och lofvade att komma igen följande morgon.
Men följande morgon kom det ut ett rykte, att en karl och en gosse blifvit gripna den sista natten under mycket misstänkta omständigheter och insatta i arrest i Kingston. Alltså begåfvo herrar Blathers och Duff sig dit. De misstänkta omständigheterna inskränkte sig dock vid närmare undersökning till, att man hade påträffat karlen och gossen sofvande i en höstack, hvilket visserligen var en stor förbrytelse, men dock endast kunde bestraffas med fängelse. Herrar Blathers och Duff kommo tillbaka lika kloka som de hade gått dit. Det blef nya förhör och nytt prat fram och tillbaka, tills fredsdomaren på trakten tog emot fru Maylies och doktor Losbernes samfällda borgen för Olivers inställelse, i fall han blef instämd för rätten. Så återvände herrar Blathers och Duff till London med ett par pund i drickspengar. De voro icke alldeles ense om, huru det hängde ihop med inbrottet. Duff hade efter mogen pröfning af alla förhandenvarande omständigheter kommit till den öfvertygelsen, att det var Morsgrisen, som varit framme, hvaremot Blathers kände sig nästan säker på, att det inte kunde ha varit någon annan än Conkey Chickweld.
