doktor Losberne, som hade kommit in strax efter det historien börjat.
»Jem Spyers», svarade Blathers, »sade inte ett dugg på en lång tid, han bara hade ögonen och öronen med sig, för det var en karl, som förstod sin sak. Men så en morgon kom han in i restauranten och tog fram sin snusdosa och sa’: »Hör nu, Conkey», sa’ han, »nu har jag kommit under fund med, hvem som begick den där stölden hos er.» — »Nej, verkligen?» sa’ Conkey. »Å, kära Spyers, skaffa mig bara hämnd, så skall jag sedan gärna lägga mig och dö.» — »Prat!» sade Spyers och bjöd honom en pris, »tig nu med det där... det var ju ni själf, som gjorde det.» Och det var det också, och han hade förtjänat sig en rund summa, och ingen skulle nå’nsin ha fått nys om det, om han bara inte hade varit så angelägen att göra det så naturligt alltsammans», af slutade Blathers, i det han satte brännvinsglaset ifrån sig.
»Högst intressant!» sade doktorn. »Nu kunna vi gå dit upp, om ni har lust.»
Och med Giles i spetsen, som bar ett tändt ljus, begaf man sig upp till rummet, där Oliver låg. Gossen hade sofvit, men såg mycket matt ut och hade stark feber. Doktorn hjälpte honom att sätta sig upp i sängen i ett par minuter, och han såg på de främmande karlarne, som om han alls icke begrep, hvad som försiggick, och alls inte kom ihåg, hvad som hade tilldragit sig.
»Denne gosse», sade doktorn sakta, men eftertryckligt, »blef i morse händelsevis sårad af ett vådaskott inne på grannens mark, där ingen har lof att gå, och han kom hit för att få hjälp. Men i stället blef han ögonblickligen gripen och misshandlad af den skarpsinnige herrn, som står där med ljuset i handen, och det så att hans lif nu sväfvar i fara, hvilket jag som läkare kan intyga.»
Herrar Blathers och Duff fixerade herr Giles, som sålunda blifvit rekommenderad till deras bevågenhet. Giles själf stirrade med häpen och förfärad min först på Oliver och sedan på doktorn. »Jag... jag gjorde det i den största välmening!» stammade han. »Jag försäkrar, att jag trodde det var pojken, annars skulle det aldrig ha fallit mig in att...»
»Hvilken pojke trodde ni det var?» afbröt Blathers.
»Inbrottstjufvarnes pojke», svarade Giles, »för de hade alldeles säkert en pojke med sig.»
»Och det tror ni ännu?» frågade Blathers.
»Tror — hvad?»
»Att det är samma pojke, dumhufvud!» brummade Blathers otåligt.
»Jag vet verkligen inte», mumlade den stackars Giles. »Jag tror snarare, att det inte är han; ja, jag är nästan alldeles säker på, att det inte är han. Ni kan ju själf förstå, att det inte kan vara han.»
