fickan och stäng sedan in dig igen!» Han kastade en slant till puckelryggen och gick ut till vagnen.
Karlen följde efter ända till vagnsdörren, alltjämt under en ström af eder och förbannelser. Men då doktorn vände sig om för att ge kusken en tillsägelse, tittade han in genom vagnsfönstret och såg på Oliver med en så skarp och lurande och på samma gång så ursinnig och hämndgirig blick, att Oliver ej kunde glömma den på flere månader, antingen han vakade eller sof. Sedan gaf puckelryggen sig åter till att svära och förbanna, och ännu då vagnen kommit ett stycke bort, sågo de honom stå där borta och stampa i marken och slita håret af sig i raseri.
Det blef en lång paus. »Hm», sade doktorn sedan, »jag är en åsna! Har du vetat det förr, Oliver?»
»Nej.»
»Kom då ihåg det till en annan gång!»
De åkte ett stycke under tystnad. »En riktig åsna!» upprepade doktorn sedan. »Äfven om det hade varit det rätta huset och äfven om de rätta människorna hade varit där, så... hvad hade jag, en ensam människa, kunnat uträtta? Och om jag hade haft någon med mig, inser jag inte, att det kunde ha ledt till något annat, än att jag hade blifvit tvungen att tala om, huru jag lyckats tysta ner hela historien om inbrottet. Men så är det alltid: ständigt invecklar jag mig i svårigheter genom att följa stundens ingifvelse!»
Sanningen att säga, hade den hederlige doktorn i hela sitt lif låtit leda sig af sina impulser. Men det var inte litet beröm för hans impulser, att de, långt ifrån att ådraga honom obehag, alltid hade gjort honom älskad och aktad af dem, som kände honom. Han var emellertid nu litet nedstämd öfver, att han icke genast vid första tillfälle, som erbjöd sig, kunnat skaffa bevis för, att Olivers historia var sann. Han kom emellertid snart i godt humör igen, och då han hörde, huru Oliver besvarade hvarje fråga lika klart och pålitligt och uppriktigt som förr, sade han till sig själf, att hädanefter skulle han lita oinskränkt på honom.
Oliver visste namnet på gatan, där herr Brownlow bodde, så att de kunde åka direkt dit. Då vagnen vek in på den, började gossens hjärta klappa, så att han knappt kunde andas. »Där! Där!» hviskade han och pekade ifrigt ut genom fönstret, »det hvita huset där! Ack, låt oss skynda oss, låt oss skynda oss! Jag darrar så... det är som om det vore min sista stund.»
»Seså, seså», sade den gode doktorn och klappade honom på axeln, »nu äro vi ju strax där.»
Vagnen stannade. Oliver såg genom tårar ut efter fönstren... ack, det hvita hustet stod tomt, och i ett fönster hängde ett anslag, hvarpå det stod: »Att hyra».
»Då knacka vi på bredvid», sade doktorn och lade Olivers arm
