i sin. »Var god och säg mig hvart herr Brownlow har flyttat, som bodde i huset här bredvid?»
Pigan visste det icke, men skulle gå in och fråga. Hon kom genast tillbaka och sade, att herr Brownlow hade sålt allt hvad han ägde och hade rest till Västindien för sex veckor sedan. Oliver slog ihop händerna och nästan svimmade i famnen på doktorn.
Doktor Losberne teg ett ögonblick. »Har hans hushållerska också rest?» frågade han sedan.
»Ja», svarade pigan, »både den gamle herrn och hushållerskan och en vän till herrn.»
»Kör hem igen!» befallde doktorn kusken, »och stanna inte för att låta hästarna rasta, förr än vi ha sluppit ut ur detta fördömda London.»
»Men bokhandlaren!» sade Oliver. »Jag vet, hvar han bor. Ska vi inte fara till honom?»
»Nej, min stackars gosse», svarade doktorn, »nu ha vi haft tillräckligt med missräkningar i dag, både du och jag. Fara vi till bokhandlaren, så få vi väl det beskedet, att han är död eller har tändt eld på sitt hus eller har rymt sin väg. Nej, direkt hem nu!» Och lydande doktorns impuls, körde de hem.
Denna bittra missräkning vållade Oliver mycken sorg. Han hade gladt sig så obeskrifligt åt tanken på att få återse herr Brownlow och fru Bedwin; hoppet att få rentvå sig i deras ögon hade hållit honom uppe under många pröfningar. Och nu hade de kanske rest i den tron, att han var en hycklare och en tjuf! Det var nästan mera än han kunde bära. Men hans välgörarinnor voro och förblefvo goda emot honom. Fjorton dagar därefter, då det riktigt börjat bli varmt i luften, skickades det bordsilfver, som i så hög grad hade väckt judens begär, in till en bank. Giles och ännu en af tjänarne stannade kvar för att se till huset. De andra reste längre inåt landet till ett litet landtställe och togo Oliver med sig.
Stället låg förtjusande. Rosor och kaprifolier slingrade sig uppför väggarna, trädens stammar voro omlindade med murgröna, trädgårdens blommor fyllde luften med doft. Strax bredvid var en liten kyrkogård, där gräs och mossa täckte de kullar, under hvilka byns forna invånare lagts till hvila. Oliver gick ofta dit in, och då han kom att tänka på den fattiggraf, hvari hans mor låg, hände det, att han satte sig ner och brast i gråt. Men när han så åter såg upp till den djupblå himlen, förstod han, att han ej skulle tänka sig henne nere i jorden, och hans gråt blef stilla och smärtfri.
Det var en lycklig tid. Dagarna voro så stilla och fridfulla, nätterna förde hvarken med sig fruktan eller sorg. Hvarje förmiddag gick han till en hvithårig gammal herre, som bodde bredvid kyrkan och som lärde honom att läsa och skrifva och talade så vänligt till honom och gjorde sig så mycket besvär med honom, att Oliver tyckte han aldrig kunde vara nog flitig för att göra honom till lags. Sedan
