unga damen tog af sig sin halmhatt och satte sig vid pianot, som hon brukade. Några ögonblick lät hon tankspridt fingrarna löpa öfver tangenterna, sedan slog hon in på en dämpad, högtidlig melodi. Men bäst hon spelade, hörde de andra, att hon grät.
»Hvad är det, min flicka?» frågade fru Maylie.
Rose svarade icke, spelade blott litet fortare, som om hon blifvit uppskrämd ur sorgsna tankar.
»Hvad är det, barn?» frågade fru Maylie och reste sig hastigt, gick fram och böjde sig öfver henne. »Du har ju gråtit! Är det något du är ledsen för?»
»Bäst hon spelade, hörde de andra, att hon grät.»
»Å, det är ingenting, tant, ingenting!» svarade den unga flickan
»Jag vet inte själf, hvad det är, jag känner mig så trött och...»
»Du är väl inte sjuk, barn?» frågade fru Maylie.
»Nej, nej, inte sjuk», svarade Rose, men ryste i det samma som i feber. »Det går nog strax öfver. Men var snäll och stäng fönstret!»
Oliver skyndade sig att göra det. Fröken Rose sökte tvinga sig till att låta munter och började spela en liflig melodi. Men plötsligt sjönko hennes händer kraftlöst ner på tangenterna, hon reste sig upp, sjönk ner på en soffa, dolde ansiktet i sina händer och brast i gråt.
