spatserade han med fru Maylie och fröken Rose och hörde dem tala om böcker, eller också satt han kanske med dem på ett skuggigt ställe och hörde fröken läsa högt, hvilket han aldrig tröttnade på. Därefter hade han sina läxor att läsa, och så var det kväll, och damerna togo sig åter en promenad, och han följde med och var lycklig, vare sig det var en blomma han skulle plocka åt dem eller de hade glömt något, som han skulle hämta. Sedan de kommit hem, satte fröken sig till pianot och spelade litet eller sjöng, dämpadt och mildt, någon gammal visa, som fru Maylie tyckte om. De brukade ej tända ljus, och Oliver satt borta vid ett af fönstren och lyssnade till den ljufva musiken, och glädjetårar smögo sig utför hans kinder.
Klockan sex på morgonen var han uppe och ströfvade ute på fälten och plockade vilda blommor, som han sedan ordnade vackert till frukostbordet. Så skulle också fru Maylies fåglar utfodras, och den konsten hade Oliver studerat under skolmästarens erfarna ledning. Ofta var det också ett eller annat litet välgörenhetsärende ner till byn. Alltid var det något att syssla med antingen ute i trädgården eller med krukväxterna, i hvilkas skötsel skolmästaren också hade undervisat Oliver. Så kom fröken Rose och berömde honom för hvad han hade uträttat — ett af hennes ljusa, milda leenden hade för öfrigt varit mer än tillräcklig belöning.
KAP. 32.
Grumlad lycka.
Våren gick och sommaren kom, och hade det varit vackert där ute i byn förr, så stod den nu i all sin prakt och glans. De stora träden sträckte ut sina löfrika grenar öfver den törstiga jorden och förvandlade öppna, kala fläckar till svala, trefliga vrår, hvarifrån man hade vidsträckt utsikt öfver ett solbelyst landskap. Jorden hade iklädt sig sin gröna mantel och utsände sina härligaste vällukter. Allting blommade i glad yppighet.
På det lilla landtstället lefde man stilla som förut, i samma glada tillfredsställelse. Oliver hade för länge sedan blifvit frisk och stark igen, och han var fortfarande samma hängifna, kärleksfulla gosse, som han hade varit, då sjukdom tärde på hans krafter.
En vacker kväll hade man gått längre än vanligt, ty det hade varit en ovanligt het dag, och nu lyste månen från himlen, och en svag vind viftade svalka. Fröken Rose hade varit vid förträffligt humör, man hade gått och fortsatt att gå, tills fru Maylie slutligen kände sig litet trött. Så återvände man långsamt hem igen. Den
