Herr Gamfield hade hört, att folk beskyllde honom för sådana små oegentligheter som att ha slagit ihjäl tre fyra af sina lärgossar, och det föll honom in, att direktionen kanske af en obegriplig nyck hade fått för sig, att denna omständighet, som ju alls inte hörde hit, också borde tas i betraktande. Det var visserligen inte alls likt direktionen att ta hänsyn till sådant. Men han var i alla fall inte angelägen, att det skulle röras i de där historierna, han tummade därför sin mössa och gick långsamt bort från bordet.
»Herrarne vill alltså inte låta mig få pojken?» sade herr Gamfield, då han stannade nere vid dörren.
»Utmärkta villkor, herr Sowerberry,» sade herr Bumble och trummade med ändan af sin käpp på plakatet. (Sid. 21.)
»Nej», svarade herr Limbkins, »det är ett alldeles för snuskigt
yrke. Och därför tycker vi, att ni borde ta honom för billigare pris
än det vi ha utlofvat.»
Herr Gamfield klarnade upp, var med ett par raska steg framme vid bordet igen och sade:
»Hvad vill ni ge då? Seså, var nu inte för snåla mot en fattig karl. Hvad vill ni ge?»
»Vi tycka, att tre pund kan vara nog.»
»Ska vi säga fyra?» föreslog Gamfield. »Så ä’ ni af med honom en gång för alla. Nå?»
»Inte en penny mer än tre pund», sade ordföranden bestämdt.
