kålblad, sedan hon blifvit af med de båda säckarna, hvarmed den lilla kärran var lastad. Utan att ge akt på kommandot, trippade hon alltså vidare. Då brummade herr Gamfield en ed mellan tänderna, sprang efter henne och gaf henne ett slag i hufvudet, som oundvikligen skulle ha spräckt hvarje annan skalle än en åsnas. Dessutom ryckte han henne med betslet våldsamt i käken för att påminna henne om, att hon ej var sin egen herre. Sedan han på det sättet lyckats hejda henne, gaf han henne ännu ett slag i hufvudet, bara för att bedöfva henne litet, tills han kom tillbaka, och gick sedan och läste igenom anslaget. Herrn i hvita västen stod händelsevis utanför porten med händerna på ryggen. Han hade iakttagit den lilla osämjan mellan sotaren och hans åsna, och nu smålog han, ty han insåg, att just sotaren måste vara den rätte läromästaren för en Oliver Twist. Äfven skorstensfejaren smålog, då han hade läst anslaget, ty fem pund var just den summa han behöfde, och hvad Oliver angår, som skulle följa med, så kände han tillräckligt väl till fattighusets matsedel för att veta, att gossar därifrån passade förträffligt för de smala skorstenspiporna.
»Om direktionen vill låta den där pojken lära sig ett lätt och trefligt yrke», sade han, »så är jag villig att ta honom.»
»Stig in», sade herrn i hvita västen. Sotaren gaf sin åsna ännu ett slag i hufvudet och ett ryck i betslet, för att påminna henne om, att hon inte skulle springa sin väg, medan han var borta, och så följde han herrn i hvita västen in i direktionsrummet.
»Det är ett snuskigt yrke», anmärkte herr Limbkins, då Gamfield åter hade framställt sin önskan. Och en annan herre tillade, att sotarlärlingar då och då blefvo kväfda i skorstenspiporna.
»Ja», förklarade herr Gamfield, »då är det för att man har fuktat halmen, innan man tänder på den under skorstenen, för att få ner pojkarne igen. Det blir bara rök och ingen eld, och röken tjänar inte till ett dugg, då man vill ha ner en pojke, för den gör honom bara sömnig, och sofva, det är just hvad de helst vill. Pojkar ä’ vådligt obstinata och mycket lata af sig, ser herrarne, och ingenting är så bra som en duktigt het låga, om man vill ha ner dem i en handvändning. Det är också det mest människoälskande, ser herrarne, för om en så’n där pojke har blifvit fastsittande i skorstenspipan, så gör han nog hvad han kan för att slippa lös, då han märker, att fötterna bli svedda.»
Herrn i hvita västen tycktes ha mycket roligt åt denna förklaring, men en blick från ordföranden, herr Limbkins, hejdade hans munterhet. Sedan hviskade direktionen ifrigt tillsammans en liten stund, hvarefter den åter satte sig värdigt till rätta, och ordföranden sade till sotaren:
»Vi ha nu öfvervägt ert anbud, men det tilltalar oss inte.»
»Nej, inte alls», sade herrn i hvita västen.
