och som, efter att ha hört hans ärende, hänvisade honom till hållkarlen. Denne hörde betänksamt på honom och hänvisade honom sedan till värden, en lång karl med blå halsduk, gulbruna byxor och kragstöflar, som stod lutad mot pumpen utanför stalldörren och petade sig i tänderna med en tandpetare af silfver. Värden gick ofantligt säfligt in i skänksalen och satte sig att skrifva räkningen, hvilket tog lång tid. Då den ändtligen var färdig och betald, skulle det sadlas en häst och en dräng skulle kläda på sig, och därtill åtgick ytterligare en kvart. Under hela denna tid stod Oliver som på glödande kol; han önskade, att han själf kunde få kasta sig upp på hästen och spränga därifrån i galopp. Men slutligen var allt i ordning. Brefvet aflämnades under många förmaningar och böner till budet att skynda sig. Så gaf drängen hästen sporrarna, den flög öfver den ojämna stenläggningen, och inom ett par minuter hade ryttaren köpingen bakom sig.
Det var alltid något att vara säker på, att nu hade det gått bud efter hjälp och att ingen tid var förspilld. Litet lättare om hjärtat ilade Oliver öfver gården och skulle just springa ut genom porten, då han törnade emot en lång herre, insvept i en kappa, som i det samma skulle gå in.
»Hvad nu då?» utbrast herrn och nästan tumlade tillbaka och stirrade oafvändt på Oliver. »Hvad tusan vill det säga?»
»Jag ber om förlåtelse», sade Oliver, »jag skulle skynda mig hem och såg er inte.»
»Död och helvete!» mumlade herrn för sig själf och fortfor att stirra på gossen med ett par stora, svarta ögon. »Hvem hade kunnat tänka sig det? Om han så blef bränd till aska och gömd i en stenkista, skulle han stå upp igen och komma i min väg!»
»Jag är mycket ledsen», stammade Oliver, som var helt häpen öfver att den främmande herrn stirrade så vildt på honom. »Jag gjorde er väl inte illa?»
»Må fan ta honom!» hväste den främmande utom sig. »Om jag bara haft mod att säga ett enda ord, så hade jag blifvit honom kvitt på en natt. Död och förbannelse öfver dig, ditt satans kryp! Hvad har du här att göra?»
Han skar tänderna och lyfte hotande knytnäfven och tog ett steg mot Oliver, som om han ville slå honom. Men i det samma ramlade han omkull, och där låg han och vred sig på marken i kramp och med skum kring munnen. Oliver stod ett ögonblick och stirrade förfärad på honom (han trodde att han var sinnessjuk); sedan sprang han in i huset efter hjälp. Då han hade sett, att herrn blifvit inburen, begaf han sig på väg hem och sprang så fort han kunde för att ta igen den förlorade tiden. Under vägen tänkte han, både häpen och förskräckt, på den främmandes besynnerliga uppförande. Men då han väl kom hem, blef han upptagen af helt annat och glömde att tänka på sig själf.
