Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
161
OLIVER TWIST.

Fröken Roses tillstånd hade förvärrats; fram på kvällen började hon yra. En läkare från grannskapet var hela tiden hos henne, och han hade mellan fyra ögon sagt till fru Maylie, att sjukdomen hade tagit en mycket oroande vändning. »Det skulle nästan vara ett underverk om hon gick igenom.»

Hur ofta sprang ej Oliver den natten ur sängen och smög sig ut på trappafsatsen och lyssnade efter det svagaste ljud från sjukrummet! Hur ofta for han ej tillsamman och fick kallsvett i pannan, när plötsliga steg hos honom väckte den ångestfulla tanken, att nu hade kanske det förfärligaste inträffat! Aldrig hade han bedt så innerligt till Gud som han den natten bad för den dödssjuka unga flickans lif och tillfrisknande.

Morgonen kom. I det lilla huset var det tyst och stilla. Man talade hviskande; då och då döko ängsliga ansikten fram vid grinden, och gråtande gingo kvinnor och barn bort. Hela den långa dagen och ännu långt sedan det blifvit mörkt vandrade Oliver fram och tillbaka nere i trädgården. Hvarje ögonblick såg han upp till sjukrummet, och han ryste, då han såg de nedrullade gardinerna — det var, som om någon låg lik där inne. — Sent på kvällen anlände doktor Losberne. »Det är hårdt!» sade den gode gamle mannen med bortvändt ansikte. »Så ung och så älskad! Men det är mycket litet hopp.»

Åter blef det morgon. Solen sken klart, som om den alls icke lyste på sorg och nöd. Och medan hvarje blomma, hvarje blad frodades i sin fulla lifskraft rundt omkring henne, låg den unga vackra flickan där och tynade bort. Oliver smög sig bort till den gamla kyrkogården, satte sig på en af de gräsbevuxna grafvarna och grät tyst. Det var en sådan härlig dag, fåglarna sjöngo så muntert, och då han såg upp, slog den tanken honom, att en sådan dag kunde fröken Rose icke dö. Liklakanen, tyckte han, voro endast för de gamla och skrynkliga; de voro ej bestämda till att dölja unga och sköna gestalter under sina hemska veck.

Kyrkklockans toner väckte honom obarmhärtigt ur hans barnsliga tankar. Bing—bång! Bing—bång! Det ringde till begrafning. En liten likprocession kom in genom porten — och den, som de skulle begrafva, hade varit ung! Där stodo de med blottadt hufvud vid grafven, och främst bland de sörjande stod en moder... en moder! Men solen fortfor att skina klart, och fåglarna fortforo att sjunga.

Oliver gick hem.

Då han kom in i förmaket, satt fru Maylie där. Allt hans mod försvann, då han såg henne där inne, ty hittills hade hon ej vikit från fröken Roses bädd, och han ryste vid tanken på, hvilken förändring som väl hade drifvit henne bort därifrån. Fru Maylie sade, att Rose hade fallit i en djup sömn; ur den skulle hon vakna antingen för att tillfriskna eller... för att ta afsked af dem och dö!


Oliver Twist.21