Timme efter timme sutto de och lyssnade och hade ej mod att tala. Middagsmaten fick tas ut orörd. Med blickar, som förrådde, att deras tankar voro på annat håll, stirrade de efter solen, medan den sänkte sig allt mer och mer och försvann bakom skyar af guld och purpur. Plötsligt uppfångade deras lyssnande öron ljudet af annalkande steg. Och båda skyndade mot dörren, i det samma som doktor Losberne inträdde.
»Hur är det med Rose?» frågade fru Maylie hastigt. »Säg mig det! Säg mig det! Jag kan bära allt, blott icke denna förfärande ovisshet. För Guds skull, säg mig det!»
»Oliver ställde sig vid grinden för att vänta, tills vagnen hade kört förbi.» (Sid. 163.)
»Hämta er, kära fru Maylie, hämta er!» sade doktorn och lade
stödjande armen om hennes lif.
Men hon hörde ej på honom. »Släpp mig, låt mig gå! Ack, mitt älskade barn! Hon är död! Hon dör!»
»Nej», utbrast doktorn häftigt. »Så sant Gud är nådig och barmhärtig, skall hon lefva och det i många, många år!»
Den gamla damen föll på knä och försökte knäppa samman händerna, men den själsstyrka, som så länge hållit henne uppe, hade flytt med den första tacksägelsesuck hon uppsände till himlen; vanmäktig sjönk hon i de vänliga armar, som sträcktes ut för att mottaga henne.
