ändå af simpla människor kan läggas henne och hennes barn till last och också användas som vapen mot hennes man, i synnerhet om han har framgång i lifvet — ja, jag tror, Harry, att äfven om mannen är hederlig och god, kan han efter hand komma att ångra den förbindelse han ingick som ung, och hon kan komma att lida af att han ångrar den.»
»Å, mamma», sade han otåligt, »känner du mig så litet? Jag älskar Rose, jag har ingen annan tanke och plan och förhoppning i lifvet än henne. Står du mig emot i detta, så står du emot mitt lifs frid och lycka. Besinna dig väl, mamma, fäst inte så liten vikt vid ett varmt hjärtas känslor.»
»Nej, Harry», sade fru Maylie, »det är just emedan jag fäster så stor vikt vid ett varmt hjärtas känslor, som jag gärna vill skydda dem för att bli sårade. Men nog om detta tills vidare. Blott en sak till! Innan du talar med Rose, så besinna, hvilket inflytande medvetandet om hennes tvetydiga börd kan få på det svar hon ger dig — hon, som i stort och smått alltid har varit så själfuppoffrande!»
»Hvad menar du?»
»Det må du själf fundera ut. Nu måste jag gå upp till Rose. Gud vare med dig!»
»Mamma, du talar väl om för henne, att jag är kommen — och hur förtviflad jag har varit — och hur jag längtar efter att se henne?»
»Jag skall säga alltsammans, min gosse», svarade hon och skyndade ut ur rummet. —
Under detta samtal hade doktor Losberne och Oliver hållit sig i den andra ändan af rummet. Nu kom doktorn fram och hälsade hjärtligt på Harry och gaf honom en tröstande redogörelse för patientens tillstånd. Giles stod och lyssnade spändt till hvarje ord, medan han låtsade, som om han packade upp en koffert.
Plötsligt vände doktorn sig om mot honom och frågade: »Säg mig, Giles, har ni skjutit något på den sista tiden?»
»Nej, just ingenting», svarade Giles och rodnade ända upp till hårfästet.
»Inte häller fångat någon inbrottstjuf?»
»Nej, visst inte», svarade Giles med mycken värdighet.
»Hm», sade doktorn, »det var ledsamt att höra; ni är så duktig med sådant där. Nå, hur står till det med Brittles?»
Giles återtog sin vanliga beskyddande ton. »Gossen mår bra... han ber om sin vördsamma hälsning.»
»Gläder mig», sade doktorn. »Men det är sant, herr Giles, nu kommer jag ihåg... dagen innan jag så hufvudstupa blef kallad hit, hade jag på er kära frus uppmaning uträttat ett litet ärende till er förmån. Kom hit ett ögonblick...»
Giles gick gravitetiskt, men litet förvånad bort till doktorn, som
