hade dragit sig undan till en vrå af rummet. Där hedrades han med en kort, hviskande förklaring, som han besvarade med en otalig mängd bugningar och hvarifrån han kom tillbaka med ovanligt majestätisk hållning. Inne i förmaket kom det icke i dagen, hvad denna konferens hade gått ut på, men det uppenbarades ögonblickligen där nere i köket. Dit styrde nämligen Giles genast kosan, och sedan han begärt en mugg öl, förkunnade han gravitetiskt, att i betraktande af hans modiga uppträdande under inbrottet hade frun behagat sätta in tjugufem pund i sparbanken i hans namn och till hans disposition. De bägge kvinnliga tjänsteandarna himlade sig och gestikulerade och förmodade, att herr Giles nu skulle bli alldeles förskräckligt högfärdig. Men herr Giles rättade på sitt krås och sade: »Nej, för all del!» och tillade, att om de märkte, att han blef högdragen mot dem, som stodo under honom, skulle han bli dem tacksam, om de sade det till honom.
Där uppe gick kvällen i den angenämaste stämning. Doktor Losberne var vid ett briljant lynne, och fastän Harry Maylie till en början var både trött och tankfull, kunde han ej hålla stånd mot den hedersmannens munterhet. Doktor Losberne hade ett outtömligt förråd af lustiga infall och anekdoter och historier från sin praktik, och Oliver tyckte, att det var det roligaste han någonsin hade hört. Han skrattade därför hjärtligt, hvilket tydligen slog an på doktorn, som själf gapskrattade oupphörligt. Slutligen smittades Harry af de andras munterhet, så att äfven han instämde i skrattet. Kort och godt, det lilla sällskapet var så muntert, som det var möjligt under nuvarande omständigheter, och det blef sent, innan man med lättade och tacksamma hjärtan drog sig tillbaka för att söka den hvila, som man efter de sista dagarnas ångest och spänning så väl behöfde.
Tidigt följande morgon steg Oliver upp och gick till sina vanliga sysselsättningar med långt större glädje och hopp än han hade känt på länge. Han tyckte, att daggen blänkte med dubbel glans från de gröna bladen, att vinden hviskade dubbelt mildt i trädens kronor, ja, att själfva himlen var mera blå och klar än annars. Så omskapar vår egen stämning våra omgifningar. De, som se på naturen och sina medmänniskor och klaga öfver, att allt är svart och eländigt, ha rätt, men de dystra färgerna äro en återspegling af deras egna gallsprängda hjärtan och ögon!
Det bör anmärkas (och Oliver lade också märke till det), att Oliver nu mera gjorde aldrig sina morgonutflykter ensam. Så snart Harry Maylie hade sett honom komma hem med en laddning vilda blommor, greps han af en sådan passion för blommor och utvecklade en sådan smak i att ordna dem, att han lämnade Oliver långt bakom sig. Oliver visste däremot, hvar de vackraste blommorna växte, och morgon efter morgon genomströfvade alltså dessa två nejden tillsammans. Fröken Rose hade kommit så långt på bättringsvägen, att hennes fönster öppnades, så att hon kunde få vederkvicka sig
