med den friska luften; och hvarje morgon låg det på fönsterbrädet en ny, smakfull bukett. Oliver förvånade sig öfver, att de vissna blommorna aldrig tycktes bli utkastade. Han lade också märke till, att då doktor Losberne om morgonen kom ner i trädgården, tittade han alltid upp till fönsterbrädet och nickade och smålog för sig själf, medan han gick vidare.
För öfrigt hade Oliver fullt upp att göra. Han ägnade sig med fördubblad ifver åt den hvithårige gamle herrns lektioner och gjorde så raska framsteg, att det till och med förvånade honom själf. Men så hände det honom en dag något besynnerligt, och det gjorde honom både häpen och förskräckt.
Det lilla rummet, där han brukade sitta och läsa, låg på nedre botten på baksidan af huset. Där var ett förgallradt fönster, omkransadt af kaprifolium. Fönstret vette utåt trädgården, hvarifrån en grind ledde in till en liten hage; där bakom äng och skog. Det fanns intet hus åt det hållet, man hade en mycket vidsträckt utsikt.
En vacker kväll, då det började skymma på, satt Oliver vid detta fönster. Han hade suttit och läst länge, och som dagen hade varit ovanligt kvaf och han haft mycket att göra, är det väl ingen skam att tillstå, att han slutligen nickade till och somnade.
Det smyger sig ibland öfver oss ett slags sömn, som kommer kroppen att domna, men låter själen behålla ett slags halft medvetande om omgifningarna och en underlig förmåga att ströfva omkring. Vi äro bundna af en dvala, äro ej herrar öfver våra krafter eller vår vilja, kunna ej styra våra tankar, men vi veta, hvad som sker omkring oss, och ord, som verkligen uttalas, ljud, som verkligen äro till, smyga sig så smidigt in i våra drömmar, att slutligen bli dröm och inbillning ett och kunna nästan ej skiljas åt. Ja, ännu mera, våra drömmar i detta tillstånd kunna bli påverkade af den fullkomligt tysta närvaron af ett verkligt föremål, som ej var oss nära, då vi slöto ögonen och af hvars annalkande vi egentligen ej häller hade något medvetande.
Oliver hade alldeles klart för sig, att han satt inne i det lilla rummet, att hans böcker lågo på bordet framför honom, att vinden prasslade i slingerväxterna utanför fönstret, och det fastän han sof. Plötsligt förvandlades allt. Luften blef dof och tryckande, förfärad tyckte han, att han åter befann sig i judens hus. Där satt den ohygglige gubben i sitt vanliga hörn och pekade på honom och hviskade till någon, som satt bredvid honom med bortvändt ansikte. »Tyst, min vän», sade juden. »Ja, det var mycket riktigt han. Kom, så gå vi.» Hvarpå den andre svarade: »Tror ni kanske jag kunde ta miste på honom? Om en hel skara djäflar tog hans gestalt och han stod midt ibland dem, skulle dock en instinkt säga mig, hvilken af dem som vore han.»
Mannen talade i så hätsk ton, att Oliver ryckte till af förskräckelse — och vaknade.
