»Var god och se på mig!» sade han och fäste sin blick på henne. »Kan hon stå ut med en sådan blick», tänkte han för sig själf, »kan hon stå ut med hvad som hälst. Den har aldrig klickat mot fattighjonen; klickar den gentemot henne, så är det slut med min makt!»
Det kan vara olika åsikter, huruvida en ganska obetydlig utvidgning af ögonen är tillräcklig att krossa fattighjon, emedan de ej äro särdeles motståndskraftiga såsom lefvande på klen kost, eller om kanske fru Bumble var ovanligt härdad mot örnblickar. Men ett faktum är, att fru Bumble alls icke lät sig bekomma af Bumbles ögonkast, tvärtom, hon mötte det hånfullt och stämde till och med upp ett gapskratt, som lät helt naturligt.
Då Bumble hörde detta oväntade ljud, såg han först mycket misstrogen och sedan förskräckt ut. Han försjönk åter i grubblerier och rörde sig icke ur fläcken, förr än hans uppmärksamhet ånyo väcktes af hans bättre hälfts röst.
»Skall du sitta och snarka hela dagen?» frågade hon.
»Jag ämnar sitta här, så länge jag har lust», svarade Bumble. »Jag snarkar inte alls, men för resten vill jag snarka, fnysa, gråta och skratta, allt som det behagar mig, ty det är min rättighet!»
»Din — rättighet?» fnös frun med obeskrifligt förakt.
»Just det ordet sa’ jag» förklarade Bumble. »Ty det är mannens rätt att befalla.»
»Såå? Och hvad är då hustruns rätt?» skrek aflidne Corneys änka.
»Att lyda!» dundrade herr Bumble. »Din stackars salig man skulle ha lärt dig det, så hade han kanske lefvat än. Jag önskar, att han lefde, den stackaren!»
Fru Bumble förstod, att nu var det afgörande ögonblicket inne och att den strid, som nu skulle utkämpas om makten, skulle bli den sista och afgörande. Knappast hade hon alltså hört häntydningen på honom, som var död och borta, förrän hon sjönk ner på en stol och brast i krampaktig gråt, hvarunder hon högt och ljudeligt förklarade, att Bumble var ett odjur med ett hjärta af sten.
Men tårar voro ingenting, som kunde tränga till Bumbles själ; den var vattentät. Liksom bäfverskinnsmössor, som tåla att tvättas och bli vackrare i regn, blefvo hans nerver starkare och fastare af tåreströmmar. Ty de voro ju ett bevis på svaghet och ett tyst erkännande af hans öfverlägsenhet; de gladde honom alltså och gjorde honom stolt. Han såg ytterst belåten på sin hustru och bad henne för all del gråta ut, läkarne voro ense om, att det var en för hälsan särdeles nyttig motion. »Det öppnar lungorna, renar hyn, öfvar ögonen och lättar lynnet», sade han. »Gråt på bara.»
Sedan han sagt detta i skämtsam ton, tog han sin hatt, satte den på tre kvart (som en man gör, då han känner, att han har
