häfdat sin egen öfverlägsenhet), stoppade bägge händerna i fickorna och skred mot dörren med själfbelåtna och stolta steg.
F. d. fru Corney hade först försökt med tårar, emedan de voro mindre ansträngande än handgripligheter. Hon var emellertid fullkomligt beredd på att äfven försöka denna andra metod, det skulle herr Bumble snart få erfara.
Det första beviset därpå var en dof klatsch, hvars omedelbara följd var, att hans hatt flög bort till andra ändan af rummet. Sedan hans hufvud sålunda blottats genom detta inledande steg, grep den erfarna damen honom om strupen med den ena handen och trakterade med den andra hans ansikte med en störtskur af slag, som utdelades med märkvärdig kraft och skicklighet. Då detta var gjordt, åstadkom hon litet omväxling genom att klösa honom i ansiktet och slita af honom håret. Och sedan hon sålunda gifvit honom en afstraffning, som hon ansåg motsvara hans förseelse, knuffade hon omkull honom öfver en stol, som stod där väl placerad för ändamålet, och uppmanade honom att åter börja tala om sin »rätt», om han vågade!
»Seså, upp med dig!» kommenderade hon, »och packa dig i väg, annars gör jag något galet!»
Herr Bumble reste sig med en mycket ångerfull min, grubblade litet på, hvad det »galna» kunde vara, plockade upp sin hatt och sneglade på dörren.
»Nå, tänker du ge dig af?» frågade hon.
»Jag går ju, min vän, jag går ju», svarade han och förpassade sig hastigt till dörren. »Det var ju inte min mening — ja, nu går jag, nu går jag! — Men du är sannerligen så häftig, så jag...»
Fru Bumble tog hastigt ett par steg framåt för att lägga i ordning mattan, som kommit i olag under striden. Men hennes gemål flög ögonblickligen ut ur rummet utan att tänka på att tala till punkt. Han hade blifvit alldeles öfverrumplad och fullständigt slagen. Ty fastän han hade en afgjord böjelse för att skryta och njöt mycket af att spela tyrann, var han (det behöfver knappast sägas) en riktig pultron. Många högt ansedda och högt beundrade auktoriteter äro offer för liknande skröpligheter. Så att anmärkningen är alls icke afsedd att nedsätta herr Bumble, den skall tvärtom ytterligare inpränta huru lämplig han var till ämbetsman.
Men hans förnedrings bägare var ännu icke full. Han gjorde en rond genom huset och kom för första gången till den öfvertygelsen att fattiglagarna egentligen voro för stränga: män t. ex., som rymde från sina hustrur, så att dessa kommo på socknen, borde alls icke straffas, de skulle tvärtom belönas som ett slags förtjänstfulla martyrer! Under dessa tankar kom han till ett rum, där de kvinnliga fattighjonen sysselsattes med att tvätta inrättningens linne. Där inifrån hördes för tillfället ett mycket högröstadt och lifligt samtal. »Hm», sade Bumble för sig själf och samlade all sin medfödda
