Hoppa till innehållet

Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
182
CHARLES DICKENS.

främmande med hemlighetsfull min, att det var en dam, som hade varit tillsammans med den gamla häxan, strax innan hon dog, samt att han hade all anledning att tro, att denna dam skulle kunna meddela vissa upplysningar.

Den främmande blef tydligen öfverrumplad och förskräckt. »Hvar kan jag träffa den damen?» frågade han hastigt.

»Det kan endast ske genom mig», sade Bumble.

»När?»

»I morgon.»

»Alltså i morgon kväll klockan nio!» Den främmande skref hastigt och otydligt sin adress på en papperslapp. »Jag behöfver väl inte ålägga er att vara tyst? Det är ju i ert eget intresse.»

Han gick och betalade hvad de hade druckit, upprepade med eftertryck: »klockan nio i morgon afton!» och gick sina färde efter att i afvisande ton ha anmärkt att de ej hade samma väg.

Men då Bumble såg på adressen, upptäckte han, att där icke stod något namn. Eftersom den främmande ännu ej hade kommit långt, skyndade han efter honom och vidrörde hans arm.

»Hvem är det?» utbrast mannen och vände sig hastigt om. »Smyger ni er efter mig?»

»Nej, jag glömde bara...» sade Bumble och pekade på papperet. »Hvem skall jag fråga efter?»

»Monks!» svarade den främmande och skyndade sig bort.




KAP. 37.

Mötet mellan Monks och makarna Bumble.

Det var en kvaf sommarkväll med mulen himmel. Några stora regndroppar tycktes antyda, att ett oväder var i antågande, just som herr och fru Bumble, bägge insvepta i gamla luggslitna kappor, veko af från en af stadens hufvudgator ner till ett litet afsides liggande kvarter, hvars spridda och fallfärdiga hus voro byggda på den osunda träskmarken utmed floden. Bumble höll i handen en lykta, som dock ännu ej var tänd, och gick ett par steg före, som om han (efter vägen var så smutsig) ville bereda sin hustru den fördelen att kunna trampa i hans breda fotspår. Då och då saktade han sin gång och såg sig om, men så snart han hade sett, att frun var honom i hack och häl, påskyndade han stegen. Ingendera af dem sade ett ord.

Kvarteret, dit de ämnade sig, kunde ej sägas ha ett »tvetydigt» rykte, ty man hade redan länge vetat, att det var ett tillhåll för pack, som under alla slags förevändningar försörjde sig redligt med