Åskan tycktes ha kommit mycket närmare, det skrällde, som om någonting splittrats alldeles öfver deras hufvud. Då det var förbi, lyfte Monks upp hufvudet från bordet och böjde sig fram för att höra, hvad fru Bumble hade att berätta. Äfven makarna hade lutat sig fram, de tre ansiktena nästan vidrörde hvarandra. Bleka voro de alla, och lyktans gula sken kom deras ansikten att framträda helt spöklikt ur det omgifvande mörkret.
»Då fattighjonet gamla Sally dog», började fru Bumble, »var ingen annan hos henne än jag. Hon talade om en ung kvinna, som några år förut hade födt ett barn icke allenast i samma rum, utan också i samma säng, där hon nu låg och drogs med döden.»
»Såå?» utbrast Monks. »Det var då ett märkvärdigt sammanträffande.»
»Det var den pojken, som ni i går afton talte om med honom där», fortsatte hon med en liknöjd blick på mannen. »Gamla Sally hade stulit från gossens mor.»
»Medan hon lefde?»
»Nej, strax då hon var död», sade fru Bumble med en ofrivillig liten rysning. »Hon plundrade liket, innan det ännu var kallnadt, och tog det, som den döende modern i sitt allra sista ögonblick hade bedt henne om att gömma för gossens skull.»
»Nå, sålde hon det sedan?» frågade Monks i stark spänning. »Hvar? När? Till hvem?»
»Då Sally med stor ansträngning hade berättat mig, hvad hon hade gjort, sjönk hon tillbaka och dog.»
»Utan att säga mera?» utbrast Monks, och just därför att han sökte dämpa sin röst, lät den dubbelt ursinnig. »Det är lögn! Jag låter inte lura mig. Hon sade mera... jag sliter hjärtat ur kroppen på er bägge, om ni inte rycker fram med, hvad hon sade.»
»Hon sade inte ett dyft mera», svarade fru Bumble och föreföll alldeles lugn (hvilket man icke kunde säga om hennes man). »Men hennes ena hand hade hakat sig fast i mitt klädningslif. Och då hon var död och jag måste söka med våld göra lös handen, såg jag, att den klämde om en smutsig papperslapp.»
»Hvad var det i den papperslappen?» frågade Monks och böjde sig ännu längre fram.
»Ingenting, det var ett pantkvitto på litet guldsaker. Hon måste ha pantsatt dem och sedan år för år skrapat ihop till räntorna för att kunna inlösa panten, om det en dag skulle bli nödvändigt. Jag såg, att panten förföll ett par dagar därefter, och jag löste in den, emedan jag tänkte, att jag kanske en dag skulle få nytta af den. Här är den.»
Hon kastade (med en min, som om hon vore glad att bli af med den) en helt liten skinnpung på bordet. Som en blixt ryckte Monks den till sig och öppnade den med skälfvande hand. Den innehöll en liten guldmedaljong med två hårlockar samt en slät guldring.
