Så snart de försvunnit, ropade Monks (som tycktes ha en oöfvervinnelig rädsla för att vara ensam) på en gosse, som måste ha suttit gömd någonstädes där nere. Han räckte gossen lyktan, befallde honom att gå före och begaf sig sedan upp igen tlll det rum, som han nyss hade lämnat.
KAP. 38.
Gamla bekanta.
Följande kväll vaknade Sikes ur en tung sömn och frågade dåsigt brummande hvad klockan var. Han bodde nu i ett annat hus än det, där han förut hade bott, fastän icke långt därifrån. Rummet var fattigt och dåligt möbleradt, det fick blott ljus från ett smalt fönster, som vette ut mot en trång och smutsig gränd. Också åtskilliga andra tecken tydde på, att det gått bakåt för Sikes, och hans bleka, afmagrade ansikte bekräftade detta ytterligare. Han låg på en säng, insvept i sin stora kappa, och hans utseende förskönades just icke af en smutsig nattmössa och veckgammal svart skäggstubb. Hunden satt bredvid sängen och såg allvarligt på sin herre; då och då, när något buller hördes, antingen på gatan eller någonstädes i huset, spetsade han öronen och morrade. Borta vid fönstret satt Nancy och lappade inbrottstjufvens gamla väst. Äfven hon var blek och såg så tärd ut af nattvak och brist, att man knappt skulle ha kunnat känna igen henne, om icke på rösten.
»Klockan är bara litet öfver sju», sade hon. »Hur är det med dig i kväll, Bill?»
»Usel som vattsoppa», brummade han med en af sina vanliga svordomar. »Kom hit och ge mig en handräckning, så att jag kan komma upp ur den här förbannade sängen.»
Sjukdomen hade icke mildrat Sikes’ lynne. Medan Nancy hjälpte honom och ledde honom till en stol, svor han öfver hennes klumpighet och knuffade henne.
»Låt bli att lipa!» brummade han sedan. »Kan du ingenting annat än det, så är det bäst du packar dig af. Förstår du?»
»Ja, ja», svarade hon och vände bort ansiktet och tvingade sig till att småle. Därefter lade hon handen på hans axel och sade: »I kväll skall du inte vara stygg mot mig, Bill?»
»Jaså», brummade han, »hvarför inte det?»
»Så många, många nätter», svarade hon med en kvinnlig ömhet, som till och med gjorde hennes röst mjuk, »har jag suttit tåligt och vårdat dig, som om du varit ett litet barn, och i kväll ser jag dig för första gången som du brukar vara. Inte sant, om du hade
