»Se dit ner!» sade Monks och firade lyktan ända ner till öppningen. »Ni ska inte vara rädda! Om det hade passat mig, kunde jag ju ha låtit er glida ner i det där hålet nyss, då ni satt öfver det.»
Sålunda uppmuntrad trädde fru Bumble närmare, och till och med Bumble vågade sig i sin nyfikenhet litet längre fram. Det grumliga och af åskregnet svällda vattnet gled fram där nere; alla andra ljud öfverröstades af dess plaskande och brusande mellan de slemmiga gröna pålarna. Där hade förr varit en kvarn, och strömmen skummade och forsade nu liksom i vild glädje fram öfver de halfmurkna kvarlefvorna af kvarnverket.
»Om man kastade ett lik dit ner, hvar skulle det då vara i morgon?» frågade Monks och lät lyktan dingla fram och tillbaka öfver det svarta djupet.
»Ett par mil nedåt floden och krossadt sönder och samman», mumlade Bumble rysande.
Monks tog fram den lilla skinnpungen ur sin bröstficka, band fast den vid ett blylod, som låg där, och lät alltsammans glida ner i vattnet. Man hörde ett nästan omärkligt plaskande ljud, och så var den försvunnen. De tre där uppe sågo på hvarandra och tycktes andas lättare.
»Seså», sade Monks och lät luckan dånande falla igen. »Om också sjön ibland lämnar igen sina döda, som det påstås i romanerna, så behåller den dock allt guld och silfver den har fått, också det där skräpet. — Ja, nu ha vi visst inte mera att säga hvarandra och kunna därför bryta vårt muntra lag.»
»Naturligtvis!» inföll Bumble ifrigt.
»Ni glömmer väl inte att hålla munnen?» frågade Monks och såg hotande på honom. »Er hustru är jag inte orolig för.»
»Lita på mig, lita på mig, min herre!» sade Bumble ofantligt artigt och drog sig under upprepade bugningar baklänges mot trappan. »För bägge parternas skull och äfven för min egen skull, herr Monks, skall jag naturligtvis...»
»Gläder mig å edra vägnar. Tänd nu er lykta och ge er af!»
Det var tur för herr Bumble, att samtalet sålunda blef afbrutet. Ty om han hade bugat sig och dragit sig baklänges bara 6—8 tum till, skulle han ofelbart ha störtat ner genom trappöppningen. Han tände nu sin lykta vid Monks’ och gick skyndsamt ner, följd af sin hustru. Monks stod ett ögonblick och lyssnade, om det hördes något annat ljud än flodens brus och regnets plaskande; sedan följde han efter. Långsamt och varsamt gingo de genom det stora rummet på nedre bottnen. Monks ryckte till för hvarje skugga han såg, och Bumble gick och lyste med lyktan tätt nere vid golfvet för att se efter, att där ej fanns några falluckor. Sedan öppnade Monks tyst dörren, och efter att ha växlat en afskedsblick med sin hemlighetsfulle värd stego de äkta makarna ut i regnet och mörkret.
