det här har du aldrig smakat!» Ur en af sina bottenlösa fickor drog han upp en stor, väl korkad vinflaska, medan Räfven samtidigt ur den flaska han nyss bemäktigat sig slog i ett stort glas brännvin, hvilket Bill hällde i sig utan ett ögonblicks tvekan.
»Ah!» utbrast juden och gnuggade belåten sina händer. »Nu repar ni er, Bill, hvad?»
»Repar mig!» härmade Sikes. »Jag kunde ha strukit med tjugu gånger om, utan att ni hade rört ett finger för att hjälpa mig! Hvad skall det betyda, din satans skurk, att du har låtit mig ligga här i öfver tre veckor?»
»Nej, hör nu gossar, hör bara! Vi, som komma med alla de goda sakerna till honom!» sade juden och ryckte på axlarna. »Jag har ju varit borta från London, min vän, i öfver en vecka, på en expedition!»
»Såå», brummade Sikes. »Nå, men de andra fjorton dagarna, då ni lät mig ligga och rossla här som en sjuk råtta i sitt hål?»
»Kunde inte rå för det, Bill! I så mångas närvaro kan jag inte förklara det, men — jag kunde inte rå för det, på min ära!»
»På hvad?» brummade Sikes med det djupaste förakt. »Skär en bit af pastejen där, en af er, pojkar, för att ta bort smaken af det där ur min mun! Annars kväfver det mig.»
»Seså, bli nu inte ond, min vän», bad juden ödmjukt. »Jag har sannerligen inte glömt er, Bill, aldrig ett ögonblick!»
»Nej, det vill jag lofva!» Sikes smålog bittert. »Ni har gjort upp planer hela tiden, medan jag legat här i frossa och feber! Och naturligtvis, Bill skulle göra det och det åt er, och alltsammans så godt som för intet, så snart han kunde stå på benen igen. Jag hade väl fått ligga här och dö om inte tösen hade varit.»
Juden tog ifrigt fasta på hans sista ord. »Ja visst, Bill, om inte tösen hade varit!» sade han. »Men hvem annan än mig har ni att tacka för att hon var här?»
»Nej, det skall Gud veta, att han har rätt i!» inföll Nancy, som i det samma hastigt trädde fram. »Låt honom vara, låt honom vara!»
Samtalet tog en annan vändning. Efter en hemlig vink af den sluge gamle juden började gossarne nu traktera Nancy med brännvin, hvaraf hon likväl förtärde högst obetydligt. Fagin, som ställde sig ovanligt upprymd, lyckades få Sikes i bättre humör, dels genom att låtsa, som om han ansåg hans hotelser för ett litet lustigt skämt, och dels genom att gapskratta åt ett par plumpa kvickheter, hvar till inbrottstjufven nedlät sig efter att upprepade gånger ha anlitat brännvinsflaskan.
»Ja, allt det här kan vara godt och väl», sade Sikes slutligen. »Men jag måste ha schaber af er och det i kväll.»
»Jag har inte en enda pluring på mig», sade juden.
»Så har ni så många flera där hemma. Ja, hur många ni har, det vet jag inte, tillade han», då juden bedyrande lyfte upp händerna,
