»det vet ni kanske inte ens själf, ty det skulle ta en vacker tid att räkna dem. Men pängar måste och skall jag ha i kväll, förstår ni?»
»Nåja», suckade juden, »jag skall skicka hem Räfven och...»
»Nej, det blir ingenting af med den saken!» förklarade Sikes. »Räfven är alldeles för räfaktig, han skulle inte komma igen eller också ta miste om vägen eller bli knipen af polisen eller hvilka skälmstycken ni nu hittade på. Nej, Nancy skall gå med hem och hämta pängarna, så är jag säker, och så lägger jag mig så länge och tar mig en lur.»
Efter åtskillig dagtingan lyckades juden slutligen pruta af halftannat pund på de begärda fem, och han svor på, att han nu bara hade aderton pence kvar att lefva på. Därefter sade han farväl till sin tillgifne vän och gick, följd af Nancy och gossarne. Bill kastade sig på sängen och beredde sig att sofva, tills flickan kom tillbaka.
Hemma hos juden sutto Toby Crackit och Tom Chitling vid sitt femtonde parti cribbage, hvilket den senare naturligtvis förlorade och därmed sin femtonde och sista sexpenceslant. Toby tycktes bli litet generad öfver att påträffas i så förtroligt sällskap med en herre, som stod så långt under honom i bildning och intelligens. Han reste sig genast för att gå och frågde gäspande, hur Sikes mådde.
»Har det varit någon här, Toby?» sade juden.
»Inte en katt en gång!» förklarade Toby och rättade på sin skjortkrage. »Fy fan, så tråkigt här har varit! Om jag inte af pur beskedlighet hade roat den här spolingen, hade man inte kunnat hålla ögonen öppna.»
Han strök sin vinst till sig och stoppade den i västfickan med en min, som om det egentligen var under en Toby Crackits värdighet att befatta sig med sådana småslantar. Därefter svassade han ut ur rummet med så elegant hållning, att unge herr Chitling sände beundrande blickar efter hans pantalonger och stöflar, tills de voro ur sikte. Han förklarade, att han ansåg femton sexpencestycken vara en billig ersättning för nöjet att få vara tillsammans med en sådan man, och att han inte brydde sig ett dyft om, att han hade tappat. »Jag kan ju för resten gå ut och förtjäna mera när jag vill, inte sant, Fagin?»
»Jo visst, min vän», svarade juden och blinkade till de bägge andra pojkarne, att de skulle låta bli att drifva med Tom. »Det är alldeles riktigt. Och ju förr du ger dig i väg, desto klokare är det... ja, Räf och Charley, det är visst också på tiden, att ni gå till ert arbete. Klockan är snart tio, och ni ha ännu ingenting förtjänat.»
Gossarne togo sina hattar, nickade farväl till Nancy och gingo. Under vägen gjorde Räfven och Charley sig mycket lustiga på Tom Chitlings bekostnad, fastän det ju egentligen icke låg något så märkvärdigt i hans uppförande. En mängd fina unga herrar betala ju alltid långt mera än han för att kunna visa sig i »gentilt» sällskap
